Ytterligare 1200 högsommarkilometer med dålig vattenpump avverkade

Att åka motorväg med Volgan är bekvämt. Det susar en del av vinden och visst hörs däcken, men det går utmärkt att samtala med medpassageraren. Och är vägen ojämn gungar man skönt över bulorna som sväljs av kombinationen mjuk fjädring, hög profil på däcken och de väl fjädrade sätena. Utom på en punkt under höger skinka, där förarstolen skulle behöva lite renovering. I nuvarande skick är marchfarten 85-90 km/h (110 på hastighetsmätaren…), annars går den lite för varmt.

Nu vilar Volgan återigen i sitt högteknologiska garage i Berlin (man kör in i en hiss från gatan, åker ner i underjorden, fäller ner en ramp som skickar ner en Toyota Prius under golvet (min undre garagegranne alltså), kör upp på rampen och hissar sedan upp rampen med de två bilarna på. Sen tar man hissen upp till gatuplan igen och spatserar ut till sin väntande cykel). Och det gör den efter en resa 60 mil norrut och sen tillbaka igen. Lyckligtvis är det här inlägget enbart taggat “Bruk” och inte “Fix”, det vill säga jag har inte lagt någon tid på reparationer.

Men den gamla vattenpumpen mår inte så bra – på motorhuvens insida syns det vattenblandade smutsiga fett den har skickat ut under resan, vilket är de mörka fläckarna på bilden nedan (tror jag åtminstone):

2015-07-19 20.51.21

De ljusa fläckarna är gamla och kommer från den gamla kylarens läckta rostfärgade vatten.

Lämna ett svar