GAZ 24 Volga på vinteräventyr: Reservdelsresa till Tallinn

Den här texten skrev jag för två år sedan, för en svensk biltidning, men det kanske blev något missförstånd – de hörde nämligen aldrig av sig, så texten och bilderna blev liggande. I vilket fall, en vintrig Volgaresa:

GAZ 24 Volga hitting the shores of Estonia. Photo: Petter Lydén

När en gammal sovjetisk bil i Sverige börjar kärva kan utbudet av reservdelar kännas en smula begränsat. Lyckligtvis är det inte längre än en färja över Östersjön till delar av före detta Sovjetunionen, och i detta fall råkar den estniska huvudstaden Tallinn ha en hel butik tillägnad Kremls standardbil från 60-talet: GAZ 24 Volga.

My Volga in front of the Volga store in Tallin, Estonia. Photo: Petter Lydén

Volgan har funnits i min ägo sedan förra sommaren, då jag på motorcykel åkte runt Baltikum på jakt efter en Volga i lagom halvbra skick. I den lilla staden Bauska i Lettland fann jag den, trött men körbar, dessutom med hela bagaget fullt av reservdelar. Väl hemskeppad gick några månader till uppfräschning och anpassning till de svenska lagar som gällde 1979 (till exempel rullbälten) innan registreringsbesiktningen kunde klaras av. Den skedde dessutom i sällskap med ägaren till den enda andra GAZ 24 Volgan i Sverige, som har figurerat i tidningen Klassiker.

On the ferry from Sweden to Estonia: газ24 волга

Eftersom en annalkande 40-årsfest ändå motiverade en inköpsresa till Estland var det lika bra att köra över bilen och besöka några av de bildelsbutiker jag hittat via nätet och mejlkontakt med den hjälpsamma estniska Volgaklubben. Plats för några mindre bildelar borde det finnas i bagageutrymmet även efter de andra inköpen, så en snöslaskig kväll rullade Volgan ombord på färjan österut.

GAZ 24 Volga rolling off the ferry in Tallinn. Photo: Petter Lyden

En axelglappande vattenpump och dåligt oljetryck stod högst på listan av saker att hitta delar till, det vill säga två nya pumpar. Tallinn är en liten stad och i ett industriområde i utkanten hittade vi den första butiken, specialiserad på mestadels tunga fordon från sovjeteran. Ägaren var tillmötesgående och gick själv ut för att jämföra den vattenpump han hade liggande med den som satt monterad i min bil, men dessvärre var det fel modell. En uppsättning tändkablar, tändstift och ett oljefilter hittades dock till sympatiskt låga priser.

Trying to buy a water pump for a GAZ 24 in Tallinn. Photo: Petter Lydén

Nästa anhalt var själva huvudmålet – den dedikerade Volgabutiken – som ligger i ett vanligt bostadsområde mitt i Tallinn. På smala gångar mellan karossdelar och däck når man disken bakom vilken den åldrade butiksinnehavaren står i svart kostym. Efter vissa språkliga utmaningar lyckades han plocka fram en passande oljepump och ytterligare några bra-att-ha-smådelar. Den gamla mannen i butiken följde sedan med ut för att titta på den svenska Volgan, där han berömde originaldetaljerna, skrattade åt den slätslitna mässingsnyckeln till dörrlåset och missnöjt pekade på de urblekta listerna runt bakljusen i plastkrom – tyvärr hade han inga nya liggande på hyllan.

The Volga shop in Tallinn, Estonia. Photo: Petter Lydén

En kryssning till Tallinn ger inte många timmar i stan, så nöjda med inköpen körde jag och ressällskapet Magnus i hög fart ner till hamnen för en nattresa hemåt.

Snow drifting in a GAZ 24 Volga. Photo: Petter Lydén

Spårryttare räddar vindrutetorkare

Först fick jag lära mig vad en spårring är (utläses spår-ring), strax efter även vad en spårryttare är. Anledningen var min havererade vindrutetorkare, som förutom det trasiga fästet även led av slappa låsningar på axlarna. Jag behövde alltså köpa nya “låsringar” som jag kallade det, men den andra Volgaägaren Magnus kunde både upplysa mig om att de heter spårringar och att Sifvert säljer sådana.

Väl hos Sifvert, eller ja, jag har ingen aning om “Sifvert” är en person som fortfarande existerar, insåg jag att jag nog ville ha några “öppna” varianter också – spårryttarna gjorde entré. Betydligt lättare att få på axlarna, och det visade sig att några stycken i rostfritt (7 mm) ordnade till saken. Dessförinnan hade jag med hjälp av Magnus fixat en plåtbit och i den tryckt fast en mutter, som löste problemet med den expanderade karossplåten (jag skruvade helt enkelt plåtbiten över det för stora hålet).

Så nu har jag vindrutetorkare igen – men var de trötta förut är de ännu tröttare nu. Det betyder att om inte motståndet är minimalt (mycket vatten på rutan) stannar torkarna helt enkelt av för mycket friktion. Eller snarare för trött motor och trög mekanism. Så nu lutar jag åt att ta isär HELA vindrutetorkarkonstruktionen och renovera den.

Nu när jag har använt bilen lite i vinterväder kan jag konstatera att den inte är direkt lättstartad. Manuell bensinpumpning före start samt startgas är i princip ett måste om den stått ett tag.