Varm och framgångsrik provkörning utan vindrutetorkare

2013-11-30 17.19.27Det var värst vad snabbt motortemperaturen steg, tänkte jag när jag körde mot macken för att pumpa däcken. Kan det möjligen vara termostaten som har fastnat efter det långa stillaståendet?

Nej, visade det sig – bara jag som glömt fylla på kylarvätska efter de 5-6 liter jag tappade ur när jag bytte slangen till värmepaketet… Så med ett antal friska liter vatten från macken sansade sig temperaturmätaren snabbt och åkte ner från 120+ grader till normala 80.

Jag var alltså ute och åkte med mitt nya avgassystem (men utan plåten som vindrutetorkarena sitter i, se lilla bilden), som verkar fungera felfritt. Det nya insugets nippel för slangen från ventilkåpan har jag än så länge bara pluggat, eftersom jag ville provköra med ”gamla” upplägget först. Men jag har köpt slang och ska väl sluta vevhusventilationen de närmaste dagarna.

2014-10-11 15.13.27

Orsaken till vindrutetorkarproblemet visade sig som jag trodde vara en mutter som hoppat av,  men jobbigare är orsaken till det: Fästet till ena torkararmen, där karossplåten gett upp och expanderat till ett för stort hål (se bild ovan). Så där behövs det antagligen svetsas innan det är någon poäng att försöka montera ihop länkaget till torkarna igen. Så här såg det förra gången jag pillade med vindrutetorkarna:

2013-12-01 12.23.30 crop

Äntligen! Ett nytt avgassystem på plats

I förra inlägget beskrev jag hur det nya avgasröret behövde bockas, idag provmonterade jag och fann till min glädje att den nya vinkeln var helt rätt (tack Mange för svetsningen!). Nästa rör (mellan första röret och ljuddämparen var dock för långt, så jag kapade bort ett par centimeter – och allting passade. På med avgasmonteringspasta och ihop med grejerna, skruva dit klamrarna – och provstarta. Tyst och fint!

2014-10-07 19.58.27 crop

Nu ska jag bara köpa en slang till vevhusventilationen, eftersom mitt nya grenrör har ett intag som det gamla saknade. Sen ska det gå att köra med Volgan igen. Och då är det dags att fixa:

1. Vindrutetorkarna

2. Bromscylindern

3. Bakhjulet (som jag knäckte fälgen på i Estland i januari)

Och sen har det säkert uppstått nåt nytt fel att ta tag i…

 

BYTT grenrör – och nu vet jag även hur vevhusventilation fungerar

Hela söndagen tillbringades inte i garaget – jag var tvungen att börja dagen med att åka och köpa stålborste för maskinmontering, för att göra rent topplockets yta mor grenrör och insug. Men resten av dagen växlade jag mellan att halvligga nerlutad i motorrummet och helligga under motorn – med domkraftslyft och pallbockande mellan varje gång…

Med slätt och fint topplock satte jag dit en ny packning och mitt nya grenrör med det gamla insuget monterat på. De gamla pinnbultarna i toppen var ganska ok, liksom de gamla fingängade mässingsmuttrarna, men en av dem släppte i gängorna när jag drog åt. Det var dock inte lika jobbigt som konstaterandet att det inte blev tätt – på grund av planskillnad mellan insug och grenrör. Insuget satt precis som det skulle mot blocket, men grenröret hade ett litet mellanrum, åtminstone i överkant. Jag hade sett planskillnaden innan monteringen men hoppades att packningen skulle ta hand om den. Det gjorde den inte.

Det blev en promenad hem för att hämta det andra insuget och en lunch på snabbnudlar.

Insuget som kom monterat på mitt nya grenrör har en annan förgasarplatta och ett gängat hål för en slang från vevhusventilationen (mer om den nedan), vilket mitt gamla inte har. Men det blev planare ihop med grenröret och förhoppningsfull började jag dra fast det på motorn. Hepp! Ombytta roller! Tätt grenrör, men glappande insug…

Sista försöket innebar att dra åt bultarna mellan grenrör och insug före monteringen på blocket, eftersom jag tidigare låtit de vara lite lösa i förhoppningen om att det skulle kunna få bitarna att sitta rätt. Det hjälpte, lyckligtvis, och med det på plats satte jag tillbaka förgasaren. Lite svårt var det att komma ihåg var och hur de olika slangarna, rören, stagen och vajrarna skulle sitta, men det kändes som att allt hamnade rätt.

För åttifjärde gången denna söndag hissade jag upp bilen och rullade in under den med mitt nya avgasrör under armen. Det gick hyfsat enkelt att få dit, men inte riktigt i den vinkel jag skulle önskat – några millimeter till godo mot ramen känns för lite, med tanke på hur mycket en motor och därmed avgasröret rör sig.

2014-08-24 20.47.24

På bilden ovan syns det nya grenröret+insuget monterat (med två nya muttrar på den pinnbult som kanske inte är helt frisk), det nya avgasröret skymtar i nederkant och den vita ”fläcken” på fotot är trasan jag tryckt in i hålet som jag saknar anslutning till (för vevhusventilationen). I detta läge var det dags att provstarta (resten av avgasystemet får vänta), och med ett ordentligt oväsen gick den snällt igång. Jag ville mest kolla att det blivit tätt och att jag fått tillbaka förgasaren på rätt sätt – och så verkar det, även om det svårt att riktigt avgöra vid tomgångskörning med kall motor utan ljuddämpare.

Resten av avgassystemmonteringen får bli en annan dag.

Vevhusventilation – varför, hur?

Från toppen av en bilmotor brukar det gå en slang till någon av de delar som förser motorn med luft/bensin. Fram till nu har jag trott att det är för nån enstaka oljeskvätt som åker upp i motorns topp då och då, och som då tas hand genom att ledas in i förbränningen igen. Nu har jag lärt mig (genom ett antal artiklar och foruminlägg på det fantastiska internetet) att det inte är riktigt så enkelt.

När motorn går bildas gaser (som även innehåller rester från ofullständig förbränning) som inte leds ut genom avgassystemet utan istället samlas i motorns topp. De behöver tas om hand (släppas ut), och det gjordes förr i tiden genom en slang till – luften. Det behöver även komma in luft i motorns topp, och det skedde förr genom en ventilation till själva motorrummet.

Från 1969 är det i Sverige obligatoriskt med sluten vevhusventilation och den fungerar på följande vis (givetvis finns variationer):

  • en slang leder överskottsgaserna till motorns insug, så att oförbrända gaser och oljerester kan förbrännas istället för att släppas ut i luften
  • en annan slang leder till luftrenaren, som vid låga varvtal suger in luft till motorns topp. Vid höga varvtal fungerar den istället på samma sätt som slangen till insuget, och leder alltså oförbrända gaser genom förgasaren in i motorn igen

På min Volga går det en slang från ventilkåpan till luftrenaren. Det finns även en koppling för en ytterligare en slang, som på min bil bara lett rakt ut i motorummet, utan slang alltså. På mitt nya insug finns det uttag som denna andra slang ska kopplas till, vilket jag i allra högsta grad kommer att göra – nu vet jag ju vilken funktion den fyller, och den är inte dum.

Man kan ju också konstatera att min bil egentligen inte skulle klarat registreringsbesiktningen i befintligt utförande…