GAZ 24 Volga på vinteräventyr: Reservdelsresa till Tallinn

Den här texten skrev jag för två år sedan, för en svensk biltidning, men det kanske blev något missförstånd – de hörde nämligen aldrig av sig, så texten och bilderna blev liggande. I vilket fall, en vintrig Volgaresa:

GAZ 24 Volga hitting the shores of Estonia. Photo: Petter Lydén

När en gammal sovjetisk bil i Sverige börjar kärva kan utbudet av reservdelar kännas en smula begränsat. Lyckligtvis är det inte längre än en färja över Östersjön till delar av före detta Sovjetunionen, och i detta fall råkar den estniska huvudstaden Tallinn ha en hel butik tillägnad Kremls standardbil från 60-talet: GAZ 24 Volga.

My Volga in front of the Volga store in Tallin, Estonia. Photo: Petter Lydén

Volgan har funnits i min ägo sedan förra sommaren, då jag på motorcykel åkte runt Baltikum på jakt efter en Volga i lagom halvbra skick. I den lilla staden Bauska i Lettland fann jag den, trött men körbar, dessutom med hela bagaget fullt av reservdelar. Väl hemskeppad gick några månader till uppfräschning och anpassning till de svenska lagar som gällde 1979 (till exempel rullbälten) innan registreringsbesiktningen kunde klaras av. Den skedde dessutom i sällskap med ägaren till den enda andra GAZ 24 Volgan i Sverige, som har figurerat i tidningen Klassiker.

On the ferry from Sweden to Estonia: газ24 волга

Eftersom en annalkande 40-årsfest ändå motiverade en inköpsresa till Estland var det lika bra att köra över bilen och besöka några av de bildelsbutiker jag hittat via nätet och mejlkontakt med den hjälpsamma estniska Volgaklubben. Plats för några mindre bildelar borde det finnas i bagageutrymmet även efter de andra inköpen, så en snöslaskig kväll rullade Volgan ombord på färjan österut.

GAZ 24 Volga rolling off the ferry in Tallinn. Photo: Petter Lyden

En axelglappande vattenpump och dåligt oljetryck stod högst på listan av saker att hitta delar till, det vill säga två nya pumpar. Tallinn är en liten stad och i ett industriområde i utkanten hittade vi den första butiken, specialiserad på mestadels tunga fordon från sovjeteran. Ägaren var tillmötesgående och gick själv ut för att jämföra den vattenpump han hade liggande med den som satt monterad i min bil, men dessvärre var det fel modell. En uppsättning tändkablar, tändstift och ett oljefilter hittades dock till sympatiskt låga priser.

Trying to buy a water pump for a GAZ 24 in Tallinn. Photo: Petter Lydén

Nästa anhalt var själva huvudmålet – den dedikerade Volgabutiken – som ligger i ett vanligt bostadsområde mitt i Tallinn. På smala gångar mellan karossdelar och däck når man disken bakom vilken den åldrade butiksinnehavaren står i svart kostym. Efter vissa språkliga utmaningar lyckades han plocka fram en passande oljepump och ytterligare några bra-att-ha-smådelar. Den gamla mannen i butiken följde sedan med ut för att titta på den svenska Volgan, där han berömde originaldetaljerna, skrattade åt den slätslitna mässingsnyckeln till dörrlåset och missnöjt pekade på de urblekta listerna runt bakljusen i plastkrom – tyvärr hade han inga nya liggande på hyllan.

The Volga shop in Tallinn, Estonia. Photo: Petter Lydén

En kryssning till Tallinn ger inte många timmar i stan, så nöjda med inköpen körde jag och ressällskapet Magnus i hög fart ner till hamnen för en nattresa hemåt.

Snow drifting in a GAZ 24 Volga. Photo: Petter Lydén

V A T T E N P U M P A R

Jag är lite trött på vattenpumpar. Trött på min gamla vattenpump som är så trött att den inte fungerar längre, trött på att den nya vattenpump jag beställde i våras inte passar min bil, trött på att den ännu nyare vattenpump jag beställde för tre veckor sen inte har levererats ännu, och trött på att jag var tvungen att tillbringa hela dagen med att justera/bygga om/improvisera så att pumpen från i våras nu sitter på plats och gör det möjligt för mig att köra från Berlin imorgon bitti. Eftersom Volgan ska besiktas, i Sverige, innan månaden är slut. Och närmare bestämt i Halmstad, på torsdag.

2015-11-17 13.51.30 crop

Bilden ovan visar pumpen monterad på plats, problemet är att fästplattan för remskivorna (den runda i mitten av bilden) sitter ca en halv centimeter för långt ut – så remskivorna linjerar inte med vevaxelns och generatorns remskivor. Det jag gjorde idag var att testa olika distanser för att få den inre remskivan att linjera med de yttre på vevaxel och generator. Det gick till slut, typ, men nu kör jag alltså med endast en fläktrem, inte två som det ska vara.

Uppdatering följer med resultatet av den kommande besiktningen…

I väntan på vattenpumpen

Nästa vecka ska Volgan besiktas, innan dess måste en ny vattenpump sitta på plats. Och den pump jag beställt har inte kommit ännu. Så tills jag vet om den kommer i tid och om den över huvud taget passar har jag tittat på andra Volgor på nätet, t ex den här snygga filmen från Ryssland:

[youtube id=”A6DKTxOmbZM”]

Jag har också samlat ihop lite bilder på Volgor, dels i originalskick (nedan), dels modifierade (till höger).



Nytt försök att byta vattenpump

Med en förestående långresa i sikte har jag samlat motivation nog för att ge mig på vattenpumpen igen. Den är i princip helt slut (lagren inuti) och eftersom den ersättningspump jag köpte inte passade (framför allt var den för lång, så att remskivorna inte linjerade med vevaxelns skivor) har jag börjat leta efter en ny ersättningspump. Men för att inte råka ut för fel dimension en gång till monterade jag idag bort den gamla för att mäta den.

wasserpump_measured

De senaste åkturerna har alltmer kylarvatten tryckts ut genom ge de dåliga lagren och packningarna, så motorrummet visar en hel del spår av rostfärgat kylarvatten:

2015-10-14 13.45.46

Nu återstår att se om någon av försäljarna av ryska motordelar på tyska ebay har en pump som passar.

 

Ytterligare 1200 högsommarkilometer med dålig vattenpump avverkade

Att åka motorväg med Volgan är bekvämt. Det susar en del av vinden och visst hörs däcken, men det går utmärkt att samtala med medpassageraren. Och är vägen ojämn gungar man skönt över bulorna som sväljs av kombinationen mjuk fjädring, hög profil på däcken och de väl fjädrade sätena. Utom på en punkt under höger skinka, där förarstolen skulle behöva lite renovering. I nuvarande skick är marchfarten 85-90 km/h (110 på hastighetsmätaren…), annars går den lite för varmt.

Nu vilar Volgan återigen i sitt högteknologiska garage i Berlin (man kör in i en hiss från gatan, åker ner i underjorden, fäller ner en ramp som skickar ner en Toyota Prius under golvet (min undre garagegranne alltså), kör upp på rampen och hissar sedan upp rampen med de två bilarna på. Sen tar man hissen upp till gatuplan igen och spatserar ut till sin väntande cykel). Och det gör den efter en resa 60 mil norrut och sen tillbaka igen. Lyckligtvis är det här inlägget enbart taggat ”Bruk” och inte ”Fix”, det vill säga jag har inte lagt någon tid på reparationer.

Men den gamla vattenpumpen mår inte så bra – på motorhuvens insida syns det vattenblandade smutsiga fett den har skickat ut under resan, vilket är de mörka fläckarna på bilden nedan (tror jag åtminstone):

2015-07-19 20.51.21

De ljusa fläckarna är gamla och kommer från den gamla kylarens läckta rostfärgade vatten.

Till Berlin i en Volga – lyckligtvis med en extra kopplingshuvudcylinder

Det renoverade topplocket kom nästan förvånansvärt smärtfritt på plats, ovanpå den nya topplockspackningen (som alltså tidigare gått sönder, därav det stora jobbet med att ta isär motorn), och alla bortplockade delar hamnade där de skulle. Utom en. Den nya vattenpumpen. Som inte passade. Så jag skruvade dit den gamla glappande pumpen med förhoppningen att den skulle hålla för min 100-milaresa till Berlin:

2015-06-16 10.21.45

Jag lämnade Stockholm en tisdag morgon, stänklapparna bak släpade i marken av all packning (inklusive de flesta verktyg jag äger, en hög reservdelar och 8 liter olja…), men i övrigt kändes det fint.

Första tankstoppet var spännande, skulle bensinförbrukningen ha sjunkit med de nya täta ventilerna? Hur mycket olja hade den dragit? Kylarvätska?
– 1,23 liter/mil, ingen oljeförbrukning och tätt kylsystem blev svaret.

En busslast ryssar som stannat på samma bensinmack för toalett- och glasspaus tittade förundrat på den gamla bilen och frågade varför jag över huvud taget ville äga en sådan…

2015-06-16 12.45.03 crop

Färden till halvvägsmålet Halmstad gick smärtfritt och tämligen bekvämt, med undantag för en viss värk i höger skinka, som inte har de mjukaste fjädrar i förarsätet att vila på. Och så då avslutningen, cirka fyra mil från målet, då kopplingen gradvis gav upp…
Kopplingspedalen gav inget motstånd och det gick alltså inte att koppla, vilket tvingade mig att ringa efter bogseringshjälp när de första trafikljusen nalkades – fram till dess gick det att växla med lite känsla och mycket skrap, men från stillastående var det ingen idé att försöka.

2015-06-17 10.09.14

Dagen efter tillbringades under bilen, vid sidan av bilen med en huvudkopplingscylinder i handen och i en bilreservdelsbutik. En öststatsbilserfaren granne bistod med goda råd, en annan granne med pallbockar och farsan med allt annat. Det ledde efter nio timmar till en återigen fungerande koppling! Huvudfelet var en sprucken behållare för hydraulvätskan, men lyckligtvis hade jag med mig en i reserv 🙂

2015-06-17 11.28.30 crop

 

Sista etappen över Danmark, färjan Gedser-Rostock och norra Tyskland gick även den smärtfritt – fram till ca tio mil norr om Berlin, då kopplingen återigen började ge upp…
Nu visste jag lite mer om alla delarnas skick och kunde snabbt se att det var den tidigare småläckande packningen bak i kopplingscylindern som nu storläckte, med ett ganska slabbigt förarsidesgolv som resultat. Jag chansade på att det skulle gå resten av vägen med ett par påfyllningar av vätska och minimering av kopplingstrampande, vilket det också gjorde. På torsdagskvällen rullade Volgan och jag in i nya hemstaden Berlin, där Volgan fick vila i sitt nya high-tech-garage:

2015-06-18 22.02.11

Jaha, en vattenpump.

Ett antal timmar i garaget och en expressutflykt till Biltema har nu resulterat i följande:

  • Cykeldatorn är monterad på instrumentbrädan, en espressoburk fick donera plåten till ett vinklat fäste – nu återstår att köra en sväng och kolla om den visar rätt – eller om det inte räckte att bara räkna på hjulomkretsen, så att jag behöver mäta själva däckets omkrets
  • Glappet vid remskivan (vattenpumpens, inte motorns, som jag felaktigt skrev för några dagar sedan) berodde tyvärr inte på något så enkelt som en lös mutter
  • Hela den utgående axeln från vattenpumpen har ett större spel än vad den borde ha, sannolikt är det lagret inuti som håller på att ge upp
  • Anledningen är sannolikt läckage av vatten från själva pumpdelen, kanske kombinerat med för lite fett (jag hittade en smörjnippel som inte såg ut att ha använts på ett tag)
  • Läsning i verkstadsmanualen gjorde mig inte precis sugen på att försöka ta isär vattenpumpen för att komma åt lagret (väldigt jobbigt verkade det) – så jag åkte iväg och köpte en billig fettspruta, för att se om det kunde hjälpa
  • Närmare ett halvt kilo fett har jag nu tryckt igenom, jag fick ut så mycket gammalt rostfärgat gegg så det var bäst att fortsätta tänkte jag, och visst känns axeln bättre – men inte helt bra
  • Imorgon tänker jag dock montera tillbaka nyrengjorda remskivor och testa om jag kanske kan låta det vara, eftersom alternativet att beställa en ny vattenpump från Hamburg kostar över 1000 spänn

Så här ser vattenpumpens nav ut när fläkt och remskivor plockats bort:

2014-01-02 17.16.54 crop

Och så här är den uppbyggd, det är alltså lagren 20703 och 20803 jag tror är slitna:

termostat-sistemy-okhlazhdeniya-i-vodyanoj-nasos

(Vi tackar ukrainska avtoclassika för bilden)