Att ställa tändningen – timing, tändinställningslampa/stroboskop, brytare etc

tandinstallningslampa_julaIdag köpte jag en fräsig plastlampa à la tv-spelspistol – en tändinställningslampa alltså. Jag har tyckt att Volgan drar omotiverat mycket bensin, och en given sak att kolla är då tändningen. För rätt länge sen hjälpte Magnus mig att ställa tändningen, dvs att vrida fördelaren så att timingen blev någotsånär rätt, men det finns ju fler delar som kan behöva justeras – och saker och ting kan ju ha ändrats.

Jag har visserligen läst på om hur tändningen fungerar på en bil, men andra har redan beskrivit det på ett bra sätt – så här finns en bra och illustrerad guide på ett forum för folkabubblor.

Eftersom jag har ytterligare en bil med något ojämn gång tänkte jag att det kunde vara värt att investera i en (billig) tändinställningslampa, och nu har jag alltså använt den på Volgan. Den funkade helt ok, dvs jag kunde se märkena på remskivan, men å andra sidan kunde jag med blotta örat komma fram till ungefär samma slutsats. Ett problem är att fördelaren nått sitt ena maxläge – jag vet alltså inte om det skulle ytterligare något bättre om den gick att vrida lite mer.

Det verkar vara lite olika om man ska ställa tändningen med vakuumslangen inkopplad eller inte, så jag testade med att ta bort min. Det gjorde nu ingen skillnad, men det beror antagligen på att min Volga inte har något sug i vakuumslangen – jag kunde inte känna någonting med fingret mot öppningen. Så jag skruvade även bort slangen (röret) från förgasaren och kände direkt på den medan jag gasade friskt – ingenting. Nu vet jag visserligen inte hur mycket vakuum det ska produceras (eller jo, i siffror vet jag, det anger Volgans reparationshandbok – bilden nedan, men det säger mig inget om jag ska kunna känna det mot huden eller inte), men jag skulle ju anta att det måste vara en hel del om det ska flytta plattan med brytarspetsarna.

Det skulle kunna förklara varför jag behövde vrida fördelaren till sitt maxläge, men jag vet lite för lite om hur det funkar för att säkert kunna avgöra.

Nästa steg var att kolla brytarspetsar, men efter att ha mätt upp rätt avstånd – 0,35 mm – kände jag att det inte var värt att pilla mer med dem. Vad jag kunde se var de inte speciellt slitna heller.

Tändstiften så, och de var inte någon jättevacker syn (de är inte gamla, jag bytte förra året och har inte kört så värst mycket sen dess):

tandstift_oljigt

Av det jag förstår är själva elektroden helt ok – alltså färgen och frånvaron av beläggningar etc (dålig bild, jag vet). Men basen! Alldeles för oljig. Efter diverse nätläsande sluter jag mig till att de är mer gegg än vad bara en för fet bränsleblandning kan åstadkomma, och då återstår den jobbiga slutsatsen att det läcker olja in i förbränningsrummet – från ventilerna eller någon annanstans. Inget jag tänker göra något mer åt just nu…

 

They meet at last

Man skulle kunna se det som starten på “Volga Club Sweden” – det är ju de enda två volgorna i landet, och nu har vi mötts. Ägarna alltså. På en bensinmack i Aspudden står min gröna -79a och Magnus vita -77a. Hyfsat lika i skick, men med en viktig skillnad – hans har klarat av registreringsbesiktningen, jag väntar fortfarande på min (därav mina röda nummerskyltar, för tillfällig registrering).

2013-08-20 20.59.23_crop

Det är faktiskt inte första gången de båda volgorna finns på samma ställe, men förra gången var min inte körbar (kylaren…). Så här såg det ut i mitt garage för några dagar sedan:

2013-08-18 15.26.38_crop

Dessutom fick jag hjälp att ställa tändningen, och ett verktygslån gjorde att jag äntligen fick loss pluggen till växelådsoljan, så nu är den bytt också. Återstår att skaffa sommardäck och byta bromsvätska inklusive luftning, sen borde det gå att köra lite mer ordentligt, och lagligt.