Tävlingar med gamla Volgor i sommar

10497521_528327320628169_3641608140092401094_o

Tidigare har jag skrivit om “Dzintara Volga“, och i sommar kör de igen – det vill säga, tävlingar på racerbana med gamla Volgor i Baltikum. De har bättrat på webbinfon i år (och finns även på facebook), och det skulle kunna bli så att jag tar båten över – med min Volga givetvis – för att “delta”. Med tanke på hur modifierade bilarna som tävlar är ska jag givetvis inte delta i ett sådant race, men som jag förstått det har de ibland en klass för vanliga gamla Volgor också. Och det vore kul att kolla, samt kanske åka ut på landet för att hitta billigare reservdelar…

10153140_492447184216183_112320171035724797_n

Dzintara Volga – klassisk racing

Det där internet tillbringar man en del tid på som nybliven ägare till en udda bil. För att hitta instruktionsböcker, reparationstips, reservdelar och för att lära sig mer i allmänhet. En sak jag hittat under dessa sökrundor är “Dzintara Volga”, vilket är en återupplivning av gamla sovjetiska biltävlingar på bana med Volgor.

110914_Dzintara_Volga_logo

Efter vad jag förstår har tävlingarna körts de senaste tre åren, mest i de baltiska länderna verkar det som, efter ett antal års uppehåll (antagligen sedan Sovjetunionens sammanbrott på 90-talet). Det ser ut som bilarna som används mest är GAZ 2410, det vill säga den minimalt moderniserade version av GAZ 24 (min bil) som tillverkades 1985-1992. Förutom störtbur, lite bredare däck och en massa klistermärken verkar inte bilarna vara speciellt modifierade, inte heller ser de ut att gå så värst fort…

Dzintara Volga GAZ-24

Så här beskrivs tävlingarna på en lettisk sajt: “Once, this race was among the most popular motor races in the USSR and was first held in the “Mežaparks” in 1963. “Dzintara Volga” was one of the most prestigious car competitions in the former Soviet Union and brought together tens of thousands of audience”

Och så här på en bilfotosajt (rawcar.com): “These races were very popular in Soviet Union from the middle of the sixties and till the 90ies. There were lots of cups that were held in USSR republics. It began as competitions  of  taxi drivers on weekends, on their GAZ-21 und GAZ-24. And later more professional cars began to be engineered.

In 2010 this championship was reborn in Latvia, where the first „Dzintara volga” („Amber Volga”) Cup took place more than 30 years ago. The most famous drivers today are Anton Dolgopolov – champion of the Year 2011, Andrejs Paupers and Valdis Belmers.  So, here are some photos from the last event, that took place at Bikernieki track on 7.July 2012. The battle was breath-taking!”

Tävlingsvideo:

Och här ett bildkollage från en kille som byggt om en bil som min till tävlingsbil:

Okej, jag hade inte hittat den, men jag hittade en annan, fast nog inte den heller

Efter fyndet av den vita Volgan åkte jag tillbaka genom Rapla, stannade för lunch (sill, smetana, lök, ägg och saltgurka på rostat mörkt bröd!) och fortsatte lite planlöst letande. Och hittade den här:

2013-07-03 15.30.53

Alltså en GAMMAL Volga, äldre än vad jag vill ha, men jag var ju tvungen att fråga bilverkstadsinnehavaren om han kanske visste något. Ingen syntes dock och efter lite letande och frågande pekade någon mot ett hus. Där höll två äldre män på att måla en vägg och jag närmade mig lite försiktigt med ett “Tere!”. Tere tillbaka och jag frågade om han pratade engelska – nej, men väl estniska, ryska, finska och lite – tyska! Så på ömsesidigt knagglig tyska kom vi fram till att jag var intresserad av en Volga, och han samlade på gamla ryska bilar(!). Han frågade:

– Vill du se dem?
– Oh yes, please!

Sa jag, och så gick vi bort till en väldigt stor lagerlokal där han låste upp hänglåset, sköt undan dörren och började dra av skynkena på bil efter bil. Mycket riktigt fanns där en Volga av typen jag letar efter (och en Moskvich, en en ukrainsk Fiatkopia med 1000-kubiks V4 och en massa annat som jag inte kände till eller uppfattade namnet på). Bilen i fråga var i väldigt fint skick, omlackad originalbrun-beige och han hade gjort allting själv. Åtta månader hade det tagit sa han.

– Kan du tänka dig att sälja den?
– Hmm, nja, ja, kanske – med mestadels kroppsspråk och minspel.

Vi kollade lite mer på bilen, det visade sig att den var gaskonverterad, alltså kan gå på antingen bensin eller motorgas (inte den moderna typen, tänk gasol – LPG). Vilket fick mig att undra hur det skulle gå i en svensk registreringsbesiktning. Till slut fick jag honom att säga ett pris – fünfzehn – och när jag sa (och klappade mig på innerfickan) att jag har 1000 här, blev svaret att det var för lite (och jag antar att han menade femtonhundra euro). Vi skildes vänligt, jag sa att jag kanske skulle komma tillbaka och han såg glad ut.

Klockan var nu så mycket att jag lika gärna kunde köra tillbaka till den vita Volgan, och efter en kvarts väntan dök faktiskt ägaren upp – med sin son. Snabbt fick jag beskedet att den inte var till salu, men vi hade en lång pratstund (och bilförevisning) och de ringde flera samtal för att kolla med bekanta om nån kände till nån Volga till salu. Sonen hade alltså gett sin pappa en likadan bil som pappan brukade tävla med i rally – mästare i Sovjetunionen om jag förstod det rätt! Och just den här bilen var mycket riktigt också lite modifierad: Nyare topp, annan (stor!) sovjetisk förgasare – helt utan luftfilter – och lite annat. Sonen (27) visade till och med i mobilen ett par gamla digitaliserade filmklipp av pappans (68) grussladdande tävlingsinsatser i sin Volga på 80-talet.

Det börjar kännas som att det här faktiskt kan funka!