Tävlingar med gamla Volgor i sommar

10497521_528327320628169_3641608140092401094_o

Tidigare har jag skrivit om “Dzintara Volga“, och i sommar kör de igen – det vill säga, tävlingar på racerbana med gamla Volgor i Baltikum. De har bättrat på webbinfon i år (och finns även på facebook), och det skulle kunna bli så att jag tar båten över – med min Volga givetvis – för att “delta”. Med tanke på hur modifierade bilarna som tävlar är ska jag givetvis inte delta i ett sådant race, men som jag förstått det har de ibland en klass för vanliga gamla Volgor också. Och det vore kul att kolla, samt kanske åka ut på landet för att hitta billigare reservdelar…

10153140_492447184216183_112320171035724797_n

Vad kostar det att importera en bil från Lettland till Sverige?

Vad kostar det egentligen att importera en bil från ett EU-land? Och hur gör man med dokument, registrering, besiktning och försäkring? Jag visste inte riktigt hur det skulle gå till eller hur mycket det i slutänden skulle kosta att importera en Volga till Sverige, men nu när jag tagit mig igenom hela processen kan jag dela med mig av lärdomarna. Det gäller både kostnader, vilka papper som behövs, hur man gör och hur lång tid det tar. Mycket är lika för import från vilket EU-land som helst, som Tyskland, medan vissa delar är mer specifika för import från just Lettland.

Registreringsbesiktning på Bilprovningen i Sollentuna efter importen.

1. Förberedelser

Behövs inga. Inga papper, inga bokningar, ingenting.

2. Köp

Att köpa en bil kan var hur enkelt eller svårt som helst, men jag hoppar över alla generella råd om vad man bör undersöka på en begagnad bil. Det som är viktigt för importen är dokument, det vill säga registreringsbevis och kvitto på köpet – det sista är ett måste för att lyckas med ursprungskontrollen på Transportstyrelsen, men mer om det senare. Ett annat papper som är värdefullt är ett giltigt beslut om godkänd kontrollbesiktning – vilket jag inte fick. Det bör vara ägaren till bilen som säljer den, om man ska han en chans att lyckas med nästa steg:

3. Ägarbyte och exportskyltar (700 kr)

Jag fick visserligen intrycket att detta (formellt ägarbyte) inte var helt nödvändigt i Lettland, men jag är å andra sidan rätt övertygad om att det underlättar den fortsatta processen i Sverige om man själv står som ägare på alla papper. I Lettland har motsvarigheten till Transportstyrelsen, CSDD, kontor runt om i landet, och ägarbyte sker på plats, med både säljare och köpare närvarande.

På CSDDs kontor i Bauska talade ingen av tjänstemännen engelska, och om inte säljaren av min bil varit så hjälpsam hade det varit en ordentligt krånglig process. Vi stod redo utanför CSDD när de öppnade, men då hade redan ett antal personer köat utanför, så man får vara beredd på att vänta.

Själva ägarbytet inkluderade ett antal mindre registeravgifter och avgift för nya nummerskyltar (transitskyltar för export), samt ett gäng underskrifter på olika papper – alla på lettiska. Totalt kostade det 700 kr.

2013-11-29 11.45.48_cropTjänstemannen på CSDD kontrollerade även fysiskt att chassinummer på bilen stämde med registreringsbeviset, och utfärdade sedan ett registreringsbevis i mitt namn. Det lettiska registreringsbeviset är ett litet vikt, plastat papper – se bild. De nya nummerskyltarna hade de på hyllan, men för att få dem måste de gamla skyltarna lämnas in – så egna verktyg för att skruva av dem är en minst sagt god idé, annars stupar processen här…

4. Exportförsäkring (235 kr)

Från CSDD körde jag direkt till ett försäkringsbolag och tecknade en så minimal försäkring som möjligt – men man bör se till att den sträcker sig några dagar fram i tiden, eftersom den behövs även i Sverige, om man t ex vill kunna köra bilen från färjan och hem. I mitt fall kostade den 235 kr (giltig i en månad)

5. Transport till Sverige (2440 kr)

Eftersom jag kom till Lettland på motorcykel behövde jag få hem bilen utan att köra den själv – och det visade sig vara rätt enkelt. På båten mellan Riga och Stockholm (Tallink Silja Line) går det bra att skicka en bil som “gods”, där man helt enkelt lämnar bilen i ena hamnen och hämtar upp den i den andra hamnen. Av- och påkörning sköts av färjepersonalen, men jag vet inte hur det går till om bilen inte är körbar. Jag lyckades boka plats med tre dagars varsel, mitt i sommaren. Det kostade 2440 kr.

7. Ursprungskontroll, tillfällig registrering och försäkring i Sverige (2650 kr)

Om man som jag vill använda sin nya bil direkt behöver man ha en giltig försäkring från försäljningslandet. Den räcker dock bara i en vecka, därefter krävs “tillfällig registrering” och tillhörande försäkring i Sverige. Så fort som möjligt bör man fylla i Transportstyrelsens blankett för ursprungskontroll (700 kr) och skicka in den tillsammans med registreringsbevis och kopia på kvitto (köpeavtal). I blanketten bockar man även i valet “tillfällig registrering” (450 kr) om man vill köra med bilen. Då behöver man även ha tecknat en tillfällig försäkring, som gäller i maximalt tre månader (1500 kr). Det här finns även väl beskrivet på Transportstyrelsens webbplats, där varje steg har en egen sida under “Fordonsimport från början till slut“. När den tillfälliga registeringen godkänts av Transportstyrelsen kommer ett par röda nummerskyltar med posten.

DWZ962

8. Registreringsbesiktning och kontrollbesiktning (2030 kr)

Först när ursprungskontrollen är gjord och man fått ett positivt beslut går det att boka tid för registreringsbesiktning. Man kan för all del vänta i de tre månader som den tillfälliga registreringen gäller, om som jag till exempel behöver fixa till bilen lite först…

Jag vände mig till Bilprovningen i Sollentuna, som utan krångel godkände min Volga för bruk på svenska vägar (1680 kr, inklusive avgift för vägning). De skakade även fram en tid för kontrollbesiktning (350 kr) direkt efter registreringsbesiktningen, så jag fick allt avklarat på en gång. Om bilen var godkänd vid kontrollbesiktning i försäljningslandet, och man har ett sådant papper, kan slippa den svenska kontrollbesiktningen.

9. Påställning och nummerskyltar (245 kr)

Efter avklarade besiktning är bilen automatiskt avställd, så man bör omedelbart ställa på den (jag väntade till de nya registreringsbeviset kom med posten, använde sedan Transportstyrelsens app “Mina fordon”). Med posten kom även de nya vita nummerskyltarna (180 kr). Eftersom min Volga är skattebefriad blev enda kostnaden för påställning en “Vägtrafikregisteravgift” på 65 kr. Givetvis behövs även försäkring, men i det här skedet är ju bilen “svensk” och det fungerar som vanligt, med högst varierande kostnader.

Summering: 8300 kr

Totalt sett kostade alltså importen av min Volga 8300 kr, utan att räkna in kostnaden för själva bilen, och framför allt saknas alla de kostnader som fixandet av bilen innebar (till exempel moderna säkerhetsbälten på alla platser, utan dem hade den inte gått igenom registreringsbesiktningen).

 

Dzintara Volga – klassisk racing

Det där internet tillbringar man en del tid på som nybliven ägare till en udda bil. För att hitta instruktionsböcker, reparationstips, reservdelar och för att lära sig mer i allmänhet. En sak jag hittat under dessa sökrundor är “Dzintara Volga”, vilket är en återupplivning av gamla sovjetiska biltävlingar på bana med Volgor.

110914_Dzintara_Volga_logo

Efter vad jag förstår har tävlingarna körts de senaste tre åren, mest i de baltiska länderna verkar det som, efter ett antal års uppehåll (antagligen sedan Sovjetunionens sammanbrott på 90-talet). Det ser ut som bilarna som används mest är GAZ 2410, det vill säga den minimalt moderniserade version av GAZ 24 (min bil) som tillverkades 1985-1992. Förutom störtbur, lite bredare däck och en massa klistermärken verkar inte bilarna vara speciellt modifierade, inte heller ser de ut att gå så värst fort…

Dzintara Volga GAZ-24

Så här beskrivs tävlingarna på en lettisk sajt: “Once, this race was among the most popular motor races in the USSR and was first held in the “Mežaparks” in 1963. “Dzintara Volga” was one of the most prestigious car competitions in the former Soviet Union and brought together tens of thousands of audience”

Och så här på en bilfotosajt (rawcar.com): “These races were very popular in Soviet Union from the middle of the sixties and till the 90ies. There were lots of cups that were held in USSR republics. It began as competitions  of  taxi drivers on weekends, on their GAZ-21 und GAZ-24. And later more professional cars began to be engineered.

In 2010 this championship was reborn in Latvia, where the first „Dzintara volga” („Amber Volga”) Cup took place more than 30 years ago. The most famous drivers today are Anton Dolgopolov – champion of the Year 2011, Andrejs Paupers and Valdis Belmers.  So, here are some photos from the last event, that took place at Bikernieki track on 7.July 2012. The battle was breath-taking!”

Tävlingsvideo:

Och här ett bildkollage från en kille som byggt om en bil som min till tävlingsbil:

Det funkade! Jag har en Volga på väg hem!

image

De lettiska myndigheterna var lite jobbiga, men till slut löste det sig – med transitskyltar och allt. Så jag körde ifrån Bauska i min egen Volga, hela bagageutrymmet dessutom fullt med reservdelar.

Bilden ovan, som M tog, är från hamnen i Riga, där jag lämnade bilen för att skeppas hem till Stockholm. Fortsättning följer garanterat.

Jorå, det blir en Volga – om pappersarbetet funkar imorgon

Janis och jag är överens – hans gröna Volga ska bli min. En mycket sympatisk man, dessutom ganska ivrig att bli av med den gamla bilen. När vi kom för att titta på den såg bilen rätt ledsen ut. Trädklibbig, smutsig, dåligt med luft i däcken – men ju närmare man tittade ju bättre såg den faktiskt ut.
image

Janis hade vissa problem att starta den, men en bensinpumpsbyte senare gick den utmärkt. Det som återstår nu är att få papper från de lettiska myndigheterna som ger mig rätt att köra den ut ur landet. Vi får väl se om blir så…

Estland –> Lettland?

2013-07-04 09.54.31Dagen började kraftfullt med havregrynsgröt, den glädjande hallonsylten smakade nästan hemgjort på hipstercaféet i Kalamaja. Rallyföraren från igår hade tipsat om en stad, Koeru, där det funnits nån form av servicebyggnad för Volga (jag förstod inte riktigt vad han sa), och därför skulle det också finnas många volgor i trakten. Så jag körde åt sydöst, 12 mil närmaste vägen, men jag kringelkrokade mig dit på trevligare mc-vägar.

Koeru visade sig vara en ett pyttelitet samhälle, jag körde fram och tillbaka på jakt efter något som kunde tänkas leda till en Volga, men det var bara landsbygdsidyll överallt. Jag hittade en bilverkstad, men de ställde sig helt frågande till att det skulle finnas några Volgor i trakten. Så jag körde norrut igen, mot boendet i Tallinn.

På vägen stannade jag vid en “vägkrog”, som såg normal nog ut. När jag undrande stod framför dörren där det stod “Stop!” öppnades en liten lucka i väggen, och en rätt barsk kvinna undrade vad jag ville ha. Det var alltså den enda kontakten man kunde ha, genom luckan, och medan jag satt och drack min cola stannade ett antal bilar som i varierande grad verkade förstå var man skulle beställa.

2013-07-04 16.40.46

Idag alltså ingen framgång alls i jakten på en Volga, men jag har fått adressen till en lettisk annonssajt där det finns betydligt fler intressanta bilar till salu än vad som annonseras i Estland. Så kanske kanske blir det en utflykt över gränsen i helgen, här är en möjlighet:

SS.LV Gaz 24, Cena 400 Ls. Labs stavoklis savam gadam, ruc un brauc ari. - Sludinajumi

Annonsen med bilder: http://www.ss.lv/msg/lv/transport/cars/gaz/24/anjmb.html

(För övrigt är det lite roligt att telefonens autocorrect tycker att “Lennart” funkar lika bra som “Lettland” – lite samma vibb eller?)