Fin gammel-Volga (GAZ 21) till salu

Jag skriver ibland om “den andra Volgaägaren” i Sverige, Magnus, och det är lite slarvigt eftersom det finns fler Volgor i Sverige än hans och min – när man även talar om GAZ 21, dvs Volgagenerationen före min och Magnus Gaz 24. Nu är en av dessa äldre Volgor till salu, och jag råkar känna ägaren och därmed bilens historia – och den är schysst. Så är du sugen, kolla kontaktuppgifterna i annonsen:

mauds-volga

Dimljus, cykeldator och ytterligare en Volga i Stockholm

Jul- och nyårsledigheten kan förhoppningsvis ge lite tid i garaget, för allmänt småfixande, men det blir först näst-nästa vecka. Då tänker jag bland annat montera den lilla cykeldator som kom med posten för några dagar sedan. Efter åren i motorcykelkretsar är jag inte precis främmande för att använda en cykeldator istället för hastighetsmätare på ett motorfordon, det är tämligen vanligt på ombyggda hojar där man vill ha så få och små grejer som möjligt synliga. Jag tänker ju på inga vis ta bort den vanliga hastighetsmätaren, men eftersom den visar lite fel – och det är framför allt vägmätarens felvisning som stör mig – tänker jag komplettera med en mer rättvisande liten pryl.

img_2_zoomLite efterforskningar kring vilken cykeldator som kunde vara lämplig visade rätt snabbt att det är försvinnande få cykeldatorer som visar hastigheten med tre siffror – de allra allra flesta har bara två siffrors hastighetsmätning. De modernare trådlösa varianterna är tydligen inte heller något att ha i en bil, där de störs av tändningen och annan ström. Så det blev en Sigma Sport BC 5.12. Ytterligare en lärdom från den samlade kunskapen på The Internet var att köpa starkare magneter än den medföljande (avsedd för montering på en cykeleker), så nu har jag ett gäng små neodymmagneter liggande också.

Dimljus är något som satt på min bil när den såldes för 34 år sen, men tyvärr saknades de när jag köpte bilen. På bilden nedan (från nätet, på en okänd men välhållen Volga) syns hur de ska se ut – det är de två större rektangulära lamporna:

Dimljus 1980

Jag hittade ett par varselljus (ni vet, de där gula från 70-, 80-tal) på Myrorna som jag köpte för nån vecka sedan, så jag tänkte sätta dem i de tomma dimljusfästena jag har i kofångaren. Så jag började leta sladdar och mäta om det fanns någon el – och det gick så där. Kablarna var för all del kvar, gömda i framskärmarna, men nåt fel med elen till dimljusen är det. Jag lyckades iallafall få klart för mig att de är kopplade så att de bara lyser ihop med parkeringsljuset – inte med halv-/helljus, och inte heller utan annan belysning på. Men det lilla projektet får pausa ett tag.

Och avslutningsvis har nu ytterligare en Volga uppenbarat sig i Stockholm. Eller iallafall ägaren till den, som jag träffade på ett jobbmöte. Visserligen inte en GAZ 24 (det finns ju bara två…), men väl en GAZ 21, alltså den föregående 50-talsbulliga modellen:

Bild från Wikipedia.

Dzintara Volga – klassisk racing

Det där internet tillbringar man en del tid på som nybliven ägare till en udda bil. För att hitta instruktionsböcker, reparationstips, reservdelar och för att lära sig mer i allmänhet. En sak jag hittat under dessa sökrundor är “Dzintara Volga”, vilket är en återupplivning av gamla sovjetiska biltävlingar på bana med Volgor.

110914_Dzintara_Volga_logo

Efter vad jag förstår har tävlingarna körts de senaste tre åren, mest i de baltiska länderna verkar det som, efter ett antal års uppehåll (antagligen sedan Sovjetunionens sammanbrott på 90-talet). Det ser ut som bilarna som används mest är GAZ 2410, det vill säga den minimalt moderniserade version av GAZ 24 (min bil) som tillverkades 1985-1992. Förutom störtbur, lite bredare däck och en massa klistermärken verkar inte bilarna vara speciellt modifierade, inte heller ser de ut att gå så värst fort…

Dzintara Volga GAZ-24

Så här beskrivs tävlingarna på en lettisk sajt: “Once, this race was among the most popular motor races in the USSR and was first held in the “Mežaparks” in 1963. “Dzintara Volga” was one of the most prestigious car competitions in the former Soviet Union and brought together tens of thousands of audience”

Och så här på en bilfotosajt (rawcar.com): “These races were very popular in Soviet Union from the middle of the sixties and till the 90ies. There were lots of cups that were held in USSR republics. It began as competitions  of  taxi drivers on weekends, on their GAZ-21 und GAZ-24. And later more professional cars began to be engineered.

In 2010 this championship was reborn in Latvia, where the first „Dzintara volga” („Amber Volga”) Cup took place more than 30 years ago. The most famous drivers today are Anton Dolgopolov – champion of the Year 2011, Andrejs Paupers and Valdis Belmers.  So, here are some photos from the last event, that took place at Bikernieki track on 7.July 2012. The battle was breath-taking!”

Tävlingsvideo:

Och här ett bildkollage från en kille som byggt om en bil som min till tävlingsbil:

Okej, jag hade inte hittat den, men jag hittade en annan, fast nog inte den heller

Efter fyndet av den vita Volgan åkte jag tillbaka genom Rapla, stannade för lunch (sill, smetana, lök, ägg och saltgurka på rostat mörkt bröd!) och fortsatte lite planlöst letande. Och hittade den här:

2013-07-03 15.30.53

Alltså en GAMMAL Volga, äldre än vad jag vill ha, men jag var ju tvungen att fråga bilverkstadsinnehavaren om han kanske visste något. Ingen syntes dock och efter lite letande och frågande pekade någon mot ett hus. Där höll två äldre män på att måla en vägg och jag närmade mig lite försiktigt med ett “Tere!”. Tere tillbaka och jag frågade om han pratade engelska – nej, men väl estniska, ryska, finska och lite – tyska! Så på ömsesidigt knagglig tyska kom vi fram till att jag var intresserad av en Volga, och han samlade på gamla ryska bilar(!). Han frågade:

– Vill du se dem?
– Oh yes, please!

Sa jag, och så gick vi bort till en väldigt stor lagerlokal där han låste upp hänglåset, sköt undan dörren och började dra av skynkena på bil efter bil. Mycket riktigt fanns där en Volga av typen jag letar efter (och en Moskvich, en en ukrainsk Fiatkopia med 1000-kubiks V4 och en massa annat som jag inte kände till eller uppfattade namnet på). Bilen i fråga var i väldigt fint skick, omlackad originalbrun-beige och han hade gjort allting själv. Åtta månader hade det tagit sa han.

– Kan du tänka dig att sälja den?
– Hmm, nja, ja, kanske – med mestadels kroppsspråk och minspel.

Vi kollade lite mer på bilen, det visade sig att den var gaskonverterad, alltså kan gå på antingen bensin eller motorgas (inte den moderna typen, tänk gasol – LPG). Vilket fick mig att undra hur det skulle gå i en svensk registreringsbesiktning. Till slut fick jag honom att säga ett pris – fünfzehn – och när jag sa (och klappade mig på innerfickan) att jag har 1000 här, blev svaret att det var för lite (och jag antar att han menade femtonhundra euro). Vi skildes vänligt, jag sa att jag kanske skulle komma tillbaka och han såg glad ut.

Klockan var nu så mycket att jag lika gärna kunde köra tillbaka till den vita Volgan, och efter en kvarts väntan dök faktiskt ägaren upp – med sin son. Snabbt fick jag beskedet att den inte var till salu, men vi hade en lång pratstund (och bilförevisning) och de ringde flera samtal för att kolla med bekanta om nån kände till nån Volga till salu. Sonen hade alltså gett sin pappa en likadan bil som pappan brukade tävla med i rally – mästare i Sovjetunionen om jag förstod det rätt! Och just den här bilen var mycket riktigt också lite modifierad: Nyare topp, annan (stor!) sovjetisk förgasare – helt utan luftfilter – och lite annat. Sonen (27) visade till och med i mobilen ett par gamla digitaliserade filmklipp av pappans (68) grussladdande tävlingsinsatser i sin Volga på 80-talet.

Det börjar kännas som att det här faktiskt kan funka!