Hur jävla svårt kan det vara att få fram lite bensin?!

Förra veckan körde jag Volgan från Berlin till Halmstad utan problem, lät Bilprovningen titta på den och styrde nöjd kosan tillbaka mot Berlin med en nybesiktad Volga – godkänd för de kommande två åren. Av någon anledning tyckte Volgan att den skulle stanna i Sverige och vägrade förse motorn med tillräckligt mycket bensin för hastigheter över ca 70 km/h.

Så jag öppnade förgasaren, tog ut sex stycken munstycken, blåste rent allt med tryckluft och ersatte en sliten/trasig packning med en ny. Och åtgärdade en lös skruv som rimligen låtit förgasaren tjuvdra luft tidigare (tyckte faktiskt den svarade bättre på gas vid provkörningen i lördags) – men det hjälpte inte mot den ofrivilliga fartbegränsningen.

Med fortsatta råd från den andra Volgaägaren Magnus gav jag mig på den sista bensinslangen jag inte bytt ännu – den kunde ju vara sprucken och låta bensinpumpen tjuvdra luft. För det behövde den mycket snöiga bilen hissas upp och droppa smältvatten på mig medan jag tog bort innerskärm och liggande på rygg bytte bensinslang – utomhusjobb i november är inte alltid toppen, särskilt inte efter n oväntad decimeter snöfall. Men inte hjälpte det.

2015-11-22 08.31.01

Så då gav jag mig på bensinpumpen som jag inte rört hittills. Av de 3-4 membranen var ett membran lite trött, så köpte helt sonika en elektrisk bränslepump och monterade, kopplade in med relä och drog om slangarna. Men inte hjälpte det heller.

Sen började idéerna om felsökning ta slut, och framför allt även min tid för att fortsätta jobba på bilen – i Halmstad. Visst, jag skruvade av tanklocket för att kolla att inte något oförklarligt vakuum i tanken hindrade bensintillförseln, men det verkade inte heller vara fallet.

Så jag fick boka en flygbiljett till Berlin och lämna bilen i Halmstad. Nu känner jag en blandning av revanschlust (hur jävla svårt kan det vara?!? Jag SKA hitta det där lilla skitfelet) och ett sviket hämndbegär (jävla skitbil, nu säljer jag den som straff, får se hur kaxig den är då) – och är inte säker på vilken känsla som kommer att vinna i praktiken…

2015-11-22 09.12.20

När man klarar besiktningen och sen får stopp på motorvägen…

Igår kontrollerade en trevlig ung man på Bilprovningen i Halmstad min Volga och konstaterade att den visserligen kan må bra av lite underhåll, reparation och renovering här och där (bromsar, länkarmar i framvagnen, fjädersäten och ett hjulhus) – men att den är i trafikdugligt skick, det vill säga godkänd. Tjohoo!

På gott humör körde jag tidigare ikväll mot Köpenhamn och en kompis födelsedagsfest där, men jag kom inte långt innan bilen började trilskas. På höga varv/i hög hastighet började motorn hosta, som av bensinbrist eller dålig tändning. Jag körde i 70-80 km/h till nästa avfart och kollade allt jag kunde tänka mig – utan att hitta några fel. Stillastående fungerade allt som vanligt, både på tomgång och vid frenetiskt gasande, men så fort jag körde iväg och kom upp i hastighet började motorn hosta. Så jag fick vända tillbaka, missa festen i Köpenhamn och ägna kvällen åt att Volgareparation.

Volga_i_Halmstad

På rekommendation av den andra Volgaägaren i Sverige började jag med förgasaren och dess munstycken. När jag skruvat av “locket” på förgasaren kunde jag se en liten packningsbit ligga på botten, så att främmande partiklar hittat in i förgasaren var rätt tydligt.

Jag hann inte mer än att göra rent munstycken och rita upp en ersättningspackning idag, imorgon ska jag försöka skära till en ny packning, montera ihop och provköra.

Demonterat grenrör, insug och delvis avgassystem

Ett besök i den andra Volgaägarens (Magnus) garage för att hjälpa honom att lufta kopplingen (han hade bytt slangen till slavcylindern) gjorde att jag kunde studera hur det nya avgassystemet monterats på hans bil – och därmed känna mig redo att börja skruva loss mitt gamla.

Eftersom jag inte bara ska byta avgassystemet utan även packningarna mellan grenrör och insug var det lite fler grejer att skruva bort. Luftrenaren försvann enkelt, förgasaren krävde bortplockade bensinslangar, chokevajer och gasreglaget. Med dem borta gick det att komma åt de flesta muttrarna som håller fast grenrör och insug i motorn, men två muttrar på undersidan krävde jobbigare handgrepp. Oväntat och otroligt skönt satt inte en enda av muttrarna speciellt hårt fast, det gjorde inte heller de två muttrar som fäster avgasröret i grenröret. Så långt gick allting bra (förutom det svåra i att nå in i motorummet när bilen står på pallbockar i framkant), men grenröret ville bara inte släppa från motorn. Rostlösande sprej och en massa dragande hjälpte inte, så jag tänkte att man kanske måste lossa de 4 muttrar som håller ihop grenrör och insug – vilket inte är det lättaste när allt sitter fast på motorn. Till slut gick det, men gjorde ingen skillnad. Ett par hammarslag på grenröret gjorde dock det, och till slut kunde jag plocka bort hela paketet från motorn.

2014-07-09 22.57.47

Med halva avgassystemet löst tänkte jag avsluta med att skruva bort hela alltet från bilen och ålade in under bakre delen av bilen – som inte stod på pallbockar. Det var givetvis för trångt, så ut igen och in med domkraft. Efter några centimeters höjning tog det stopp – bakre kofångaren tog i ett stag på bakre garageväggen. Jag har alltså ett så litet garage att bilen måste stå helt rakt (och då blir det väldigt svårt att passera längs en sidan) och bara en eller möjligen två centimeter från garagedörren, om det ska finnas plats i bakkant för att lyfta bilen…

Det får bli ett jobb för morgondagen dock, då jag även ska ta isär insug och grenrör för att byta den läckande packningen dem emellan. Jag har inte studerat grenrörspackningen ordentligt ännu, för att se om det läckt vid den också, men så här ser det ut:

2014-07-09 22.37.45 crop

Sen återstår bara att se om det nya avgassystemet passar – vilket det inte helt och hållet gjorde på Magnus Volga, där fick ett rör kapas några centimeter.