Jag gick ner till bilen i garaget för att montera cykeldatorn (mer exakt hastighetsvisare och vägmätare) och fixa ett par andra småsaker – och fann bilen olåst. Fattade först inte om jag själv glömt låsa, men det öppna handskfacket avslöjade att det varit objudet besök i Volgan. Inget skadat, inte ens dörrlåset, och det enda som saknades var ett paket lettiska cigaretter, en tändare och ett par små lampor i kupén jag kopplat in på kylarfläktreläet, för att kolla vid vilken temperatur det slår till. Märkligt, men nu finns det å andra sidan inte så mycket att stjäla i bilen.
Monteringen av givaren vid hjulet krävde en distans för att komma tillräckligt nära magneten jag fäste på bromstrummans innerkant. Trästaven från en ståltrådsrulle fick duga och sågades upp i fyra delar som jag limmade till en kloss. Med hjälp av buntband fäste jag klossen och på den givaren, på den arm som styrstaget ansluter till. Lite testsnurr på hjulet visade att det funkade. Cykeldatorer kommer med för kort sladd för bilbruk, så jag klippte av sladden mellan cykeldatorns docka och givaren, med avsikten att förlänga den med vanlig 12-voltskabel. Det visade sig att sladden innehöll två ledare, och därmed väldigt tunna, så jag fick hämta lödpennan istället för att bara klämma på en koppling. Med den förlängda kabeln (kablarna) indragen i kupén var det dags att testa – återigen bara med handsnurr på hjulet, men det gav utslag som verkar kunna stämma. Återstår att mäta den exakta omkretsen på framhjulet (behöver antagligen göras med hjulet normalt belastat, eftersom det trycks ihop lite av bilens vikt) för att kunna mata in det i cykeldatorn för korrekt visning. Enligt instruktionen verkar det krävas millimeternoggranhet…
När jag höll på under huven kände jag lite på fläktremmarna, som jag tycker haft tendens att låta lite – och märkte att drivhjulet från motorn med tillhörande fläktblad gick att vicka lite på! Inte någon rolig upptäckt, men jag hoppas att det bara är någon lös mutter. Det gick inte att se något utan att börja ta isär grejer, så det blir morgondagens jobb. Och dessförinnan lite studerande av sprängskisser på denna del av motorn för att försöka förstå hur det sitter ihop.
Avslutningsvis en bild på lite döa typer som det var dags att tömma kupétaklampan på:
(Jag hade tröttnat på skuggorna i den stora fina kupébelysningen och öppnade den, i tron att jag skulle hitta några döda flugor liggande i lampglaset – men icke, ett gäng STORA spindlar hade funnit sin sista vila där inne.)
