När man klarar besiktningen och sen får stopp på motorvägen…

Igår kontrollerade en trevlig ung man på Bilprovningen i Halmstad min Volga och konstaterade att den visserligen kan må bra av lite underhåll, reparation och renovering här och där (bromsar, länkarmar i framvagnen, fjädersäten och ett hjulhus) – men att den är i trafikdugligt skick, det vill säga godkänd. Tjohoo!

På gott humör körde jag tidigare ikväll mot Köpenhamn och en kompis födelsedagsfest där, men jag kom inte långt innan bilen började trilskas. På höga varv/i hög hastighet började motorn hosta, som av bensinbrist eller dålig tändning. Jag körde i 70-80 km/h till nästa avfart och kollade allt jag kunde tänka mig – utan att hitta några fel. Stillastående fungerade allt som vanligt, både på tomgång och vid frenetiskt gasande, men så fort jag körde iväg och kom upp i hastighet började motorn hosta. Så jag fick vända tillbaka, missa festen i Köpenhamn och ägna kvällen åt att Volgareparation.

Volga_i_Halmstad

På rekommendation av den andra Volgaägaren i Sverige började jag med förgasaren och dess munstycken. När jag skruvat av “locket” på förgasaren kunde jag se en liten packningsbit ligga på botten, så att främmande partiklar hittat in i förgasaren var rätt tydligt.

Jag hann inte mer än att göra rent munstycken och rita upp en ersättningspackning idag, imorgon ska jag försöka skära till en ny packning, montera ihop och provköra.

V A T T E N P U M P A R

Jag är lite trött på vattenpumpar. Trött på min gamla vattenpump som är så trött att den inte fungerar längre, trött på att den nya vattenpump jag beställde i våras inte passar min bil, trött på att den ännu nyare vattenpump jag beställde för tre veckor sen inte har levererats ännu, och trött på att jag var tvungen att tillbringa hela dagen med att justera/bygga om/improvisera så att pumpen från i våras nu sitter på plats och gör det möjligt för mig att köra från Berlin imorgon bitti. Eftersom Volgan ska besiktas, i Sverige, innan månaden är slut. Och närmare bestämt i Halmstad, på torsdag.

2015-11-17 13.51.30 crop

Bilden ovan visar pumpen monterad på plats, problemet är att fästplattan för remskivorna (den runda i mitten av bilden) sitter ca en halv centimeter för långt ut – så remskivorna linjerar inte med vevaxelns och generatorns remskivor. Det jag gjorde idag var att testa olika distanser för att få den inre remskivan att linjera med de yttre på vevaxel och generator. Det gick till slut, typ, men nu kör jag alltså med endast en fläktrem, inte två som det ska vara.

Uppdatering följer med resultatet av den kommande besiktningen…

Vad kostar det att importera en bil från Lettland till Sverige?

Vad kostar det egentligen att importera en bil från ett EU-land? Och hur gör man med dokument, registrering, besiktning och försäkring? Jag visste inte riktigt hur det skulle gå till eller hur mycket det i slutänden skulle kosta att importera en Volga till Sverige, men nu när jag tagit mig igenom hela processen kan jag dela med mig av lärdomarna. Det gäller både kostnader, vilka papper som behövs, hur man gör och hur lång tid det tar. Mycket är lika för import från vilket EU-land som helst, som Tyskland, medan vissa delar är mer specifika för import från just Lettland.

Registreringsbesiktning på Bilprovningen i Sollentuna efter importen.

1. Förberedelser

Behövs inga. Inga papper, inga bokningar, ingenting.

2. Köp

Att köpa en bil kan var hur enkelt eller svårt som helst, men jag hoppar över alla generella råd om vad man bör undersöka på en begagnad bil. Det som är viktigt för importen är dokument, det vill säga registreringsbevis och kvitto på köpet – det sista är ett måste för att lyckas med ursprungskontrollen på Transportstyrelsen, men mer om det senare. Ett annat papper som är värdefullt är ett giltigt beslut om godkänd kontrollbesiktning – vilket jag inte fick. Det bör vara ägaren till bilen som säljer den, om man ska han en chans att lyckas med nästa steg:

3. Ägarbyte och exportskyltar (700 kr)

Jag fick visserligen intrycket att detta (formellt ägarbyte) inte var helt nödvändigt i Lettland, men jag är å andra sidan rätt övertygad om att det underlättar den fortsatta processen i Sverige om man själv står som ägare på alla papper. I Lettland har motsvarigheten till Transportstyrelsen, CSDD, kontor runt om i landet, och ägarbyte sker på plats, med både säljare och köpare närvarande.

På CSDDs kontor i Bauska talade ingen av tjänstemännen engelska, och om inte säljaren av min bil varit så hjälpsam hade det varit en ordentligt krånglig process. Vi stod redo utanför CSDD när de öppnade, men då hade redan ett antal personer köat utanför, så man får vara beredd på att vänta.

Själva ägarbytet inkluderade ett antal mindre registeravgifter och avgift för nya nummerskyltar (transitskyltar för export), samt ett gäng underskrifter på olika papper – alla på lettiska. Totalt kostade det 700 kr.

2013-11-29 11.45.48_cropTjänstemannen på CSDD kontrollerade även fysiskt att chassinummer på bilen stämde med registreringsbeviset, och utfärdade sedan ett registreringsbevis i mitt namn. Det lettiska registreringsbeviset är ett litet vikt, plastat papper – se bild. De nya nummerskyltarna hade de på hyllan, men för att få dem måste de gamla skyltarna lämnas in – så egna verktyg för att skruva av dem är en minst sagt god idé, annars stupar processen här…

4. Exportförsäkring (235 kr)

Från CSDD körde jag direkt till ett försäkringsbolag och tecknade en så minimal försäkring som möjligt – men man bör se till att den sträcker sig några dagar fram i tiden, eftersom den behövs även i Sverige, om man t ex vill kunna köra bilen från färjan och hem. I mitt fall kostade den 235 kr (giltig i en månad)

5. Transport till Sverige (2440 kr)

Eftersom jag kom till Lettland på motorcykel behövde jag få hem bilen utan att köra den själv – och det visade sig vara rätt enkelt. På båten mellan Riga och Stockholm (Tallink Silja Line) går det bra att skicka en bil som “gods”, där man helt enkelt lämnar bilen i ena hamnen och hämtar upp den i den andra hamnen. Av- och påkörning sköts av färjepersonalen, men jag vet inte hur det går till om bilen inte är körbar. Jag lyckades boka plats med tre dagars varsel, mitt i sommaren. Det kostade 2440 kr.

7. Ursprungskontroll, tillfällig registrering och försäkring i Sverige (2650 kr)

Om man som jag vill använda sin nya bil direkt behöver man ha en giltig försäkring från försäljningslandet. Den räcker dock bara i en vecka, därefter krävs “tillfällig registrering” och tillhörande försäkring i Sverige. Så fort som möjligt bör man fylla i Transportstyrelsens blankett för ursprungskontroll (700 kr) och skicka in den tillsammans med registreringsbevis och kopia på kvitto (köpeavtal). I blanketten bockar man även i valet “tillfällig registrering” (450 kr) om man vill köra med bilen. Då behöver man även ha tecknat en tillfällig försäkring, som gäller i maximalt tre månader (1500 kr). Det här finns även väl beskrivet på Transportstyrelsens webbplats, där varje steg har en egen sida under “Fordonsimport från början till slut“. När den tillfälliga registeringen godkänts av Transportstyrelsen kommer ett par röda nummerskyltar med posten.

DWZ962

8. Registreringsbesiktning och kontrollbesiktning (2030 kr)

Först när ursprungskontrollen är gjord och man fått ett positivt beslut går det att boka tid för registreringsbesiktning. Man kan för all del vänta i de tre månader som den tillfälliga registreringen gäller, om som jag till exempel behöver fixa till bilen lite först…

Jag vände mig till Bilprovningen i Sollentuna, som utan krångel godkände min Volga för bruk på svenska vägar (1680 kr, inklusive avgift för vägning). De skakade även fram en tid för kontrollbesiktning (350 kr) direkt efter registreringsbesiktningen, så jag fick allt avklarat på en gång. Om bilen var godkänd vid kontrollbesiktning i försäljningslandet, och man har ett sådant papper, kan slippa den svenska kontrollbesiktningen.

9. Påställning och nummerskyltar (245 kr)

Efter avklarade besiktning är bilen automatiskt avställd, så man bör omedelbart ställa på den (jag väntade till de nya registreringsbeviset kom med posten, använde sedan Transportstyrelsens app “Mina fordon”). Med posten kom även de nya vita nummerskyltarna (180 kr). Eftersom min Volga är skattebefriad blev enda kostnaden för påställning en “Vägtrafikregisteravgift” på 65 kr. Givetvis behövs även försäkring, men i det här skedet är ju bilen “svensk” och det fungerar som vanligt, med högst varierande kostnader.

Summering: 8300 kr

Totalt sett kostade alltså importen av min Volga 8300 kr, utan att räkna in kostnaden för själva bilen, och framför allt saknas alla de kostnader som fixandet av bilen innebar (till exempel moderna säkerhetsbälten på alla platser, utan dem hade den inte gått igenom registreringsbesiktningen).

 

Fett bra, men ändå nervöst inför reg.besiktningen

Tre dagar kvar, sen gäller det. Alltså om min Volga ska få ett par vita registreringsskyltar och därmed bli godkänd som en bil i Sverige. Registreringsbesiktning i Sollentuna. Nu vet jag visserligen att det går att få en Volga (GAZ 24) godkänd i Sverige, det har ju redan hänt en gång, men min bil är av en senare årsmodell, så helt garanterat är det inte. Sen återstår en vanlig kontrollbesiktning som jag ju så klart helst vill klara också, men hur det går med den är mer osäkert – vi får väl se.

Idag fick jag hjälp av den andra Volgaägaren att smörja de 8 punkterna i chassit som helst ska se en fettspruta då och då, dessutom passade vi på att lufta bromsarna och justera ratt och blinkersspak (som gick från spaghettisladdrig till distinkt klickande).

Geggandet med avgaspasta igår tätade flera av hålen, men några återstår – jag ska göra ett nytt försök imorgon.

Autovox och våldsamma vindrutetorkare

Tio dagar sedan förra inlägget! Den trevliga anledningen är att jag faktiskt har kört mer än jag har fixat med Volgan. Men idag åkte jag återigen ut till Gladö bilskrot för att skruva loss ett midjebälte (mittenplatsen bak) från en gammal Volvo 240. Förutom att det ju är trevligt att kunna erbjuda alla passagerare ett säkerhetsbälte tänker jag mig också att med fem bälten på plats vid registreringsbesiktningen bör det gå att få bilen godkänd för fem personer. Originalfästpunkter finns för bältena, så det ska vara lugnt.

2013-08-31 16.02.07 crop

Ytterligare ett fynd på skroten var den här gamla radion – även om jag ännu inte vet om den funkar. Italiensk är den (“Autovox”), och från helt rätt tid – den satt i en Honda Civic från -77. Därmed har den även bara en högtalarutgång, mono alltså, vilket är precis vad som ska sitta i min Volga. Konstigt nog ser det ut som att jorden ska kopplas in på en av högtalarkontakterna, vilket jag inte alls förstår. Tror jag får öppna radion och undersöka lite.

Det regnade lite på väg till skroten, så för första gången använde jag vindrutetorkarna, med måttligt bra resultat. Mest beroende på att torkarbladen är slut (jag ska köpa nya från Tyskland), men jag blev lite fundersam över de våldsamma svängningarna bladen gjorde över vindrutan – lite som att torkarmotorn egentligen är gjord för nån sorts bussruta, där det krävs mer kraft för att flytta jättetorkarblad över en stor ruta. Nåväl, med nya torkarblad som rimligen gör mer motstånd kanske rörelserna lugnar ner sig något.

They meet at last

Man skulle kunna se det som starten på “Volga Club Sweden” – det är ju de enda två volgorna i landet, och nu har vi mötts. Ägarna alltså. På en bensinmack i Aspudden står min gröna -79a och Magnus vita -77a. Hyfsat lika i skick, men med en viktig skillnad – hans har klarat av registreringsbesiktningen, jag väntar fortfarande på min (därav mina röda nummerskyltar, för tillfällig registrering).

2013-08-20 20.59.23_crop

Det är faktiskt inte första gången de båda volgorna finns på samma ställe, men förra gången var min inte körbar (kylaren…). Så här såg det ut i mitt garage för några dagar sedan:

2013-08-18 15.26.38_crop

Dessutom fick jag hjälp att ställa tändningen, och ett verktygslån gjorde att jag äntligen fick loss pluggen till växelådsoljan, så nu är den bytt också. Återstår att skaffa sommardäck och byta bromsvätska inklusive luftning, sen borde det gå att köra lite mer ordentligt, och lagligt.

Aj aj aj aj aj

Ett hårt och ett mjukt paket smällde ner på hallmattan. Ett bra och ett dåligt, ett med framtidsutsikter och ett med indikationer om undergång. Vi börjar med det bra:

DWZ962

Alltså mina tillfälliga nummerskyltar. Siffrorna i vänsterkanten står för 6 november, vilket är slutdatum för den tillfälliga registreringen. Enligt Transportstyrelsen går det inte att få de tillfälliga skyltarna i annat format, vilket är lite synd eftersom bakskylten på Volgan ska vara tvåradig – jag får väl tejpa fast min skylt i bakrutan eller nåt.

Det mindre bra var upplysningen om att en Volga av samma typ som min underkändes i registreringsbesiktningen i oktober förra året. Det vill säga inte fick tillåtelse att registreras och därmed inte heller köras i Sverige. Anledningarna: Saknad dokumentation om bromsar och stöldskydd. Alltså den typ  av dokumentation biltillverkaren eller importören(?) brukar stå för.

En gles artikelserie i tidningen Klassiker som jag hittade på nätet (här, här och här) beskrev hur en Volga i Sverige togs om hand och hur den skulle registreras. Den senaste artikeln finns inte på nätet, och det var den som kom genom min brevlåda idag. Jag har mejlat skribenten och hoppas kunna få reda på lite mer om hans Volgaregistreringserfarenheter. Det bådar inte gott det här.

klassiker_volga

(En sån här liten bild i rent illustrationssyfte kan väl inte vara upphovsrättsintrång?)