En Volga i tidningen Klassiker

En trevlig överraskning dök upp i nyhetsbrevet från tidningen Klassiker i förra veckan: En bild på en GAZ 24 Volga och tillhörande minitext om sammanhanget:

volga_m24_taxi_at_intertank_ddr_1973

“Denna taxi är en Volga GAZ-M24, en vagn som presenterades 1968 och kom genom lite förvandlingar hållas vid liv ända fram till 2010, då den hette GAZ 3102. En rysk långkörare alltså. Denna Volga taxi står vid en Intertank-station och vi är i Östberlin, DDR, 1973.” – ur Klassiker. Jag skulle dock säga att bilen slutade tillverkades 1993 (inte 2010 som Klassiker påstår), vilket är långt nog. Modellerna som fortsatte tillverkas (3102, 3110, 31029) var andra bilar, även om de så klart byggde på GAZ 24. Se även tidslinjen längst ner på sidan med historia och fakta om GAZ 24 Volga.

Hur jävla svårt kan det vara att få fram lite bensin?!

Förra veckan körde jag Volgan från Berlin till Halmstad utan problem, lät Bilprovningen titta på den och styrde nöjd kosan tillbaka mot Berlin med en nybesiktad Volga – godkänd för de kommande två åren. Av någon anledning tyckte Volgan att den skulle stanna i Sverige och vägrade förse motorn med tillräckligt mycket bensin för hastigheter över ca 70 km/h.

Så jag öppnade förgasaren, tog ut sex stycken munstycken, blåste rent allt med tryckluft och ersatte en sliten/trasig packning med en ny. Och åtgärdade en lös skruv som rimligen låtit förgasaren tjuvdra luft tidigare (tyckte faktiskt den svarade bättre på gas vid provkörningen i lördags) – men det hjälpte inte mot den ofrivilliga fartbegränsningen.

Med fortsatta råd från den andra Volgaägaren Magnus gav jag mig på den sista bensinslangen jag inte bytt ännu – den kunde ju vara sprucken och låta bensinpumpen tjuvdra luft. För det behövde den mycket snöiga bilen hissas upp och droppa smältvatten på mig medan jag tog bort innerskärm och liggande på rygg bytte bensinslang – utomhusjobb i november är inte alltid toppen, särskilt inte efter n oväntad decimeter snöfall. Men inte hjälpte det.

2015-11-22 08.31.01

Så då gav jag mig på bensinpumpen som jag inte rört hittills. Av de 3-4 membranen var ett membran lite trött, så köpte helt sonika en elektrisk bränslepump och monterade, kopplade in med relä och drog om slangarna. Men inte hjälpte det heller.

Sen började idéerna om felsökning ta slut, och framför allt även min tid för att fortsätta jobba på bilen – i Halmstad. Visst, jag skruvade av tanklocket för att kolla att inte något oförklarligt vakuum i tanken hindrade bensintillförseln, men det verkade inte heller vara fallet.

Så jag fick boka en flygbiljett till Berlin och lämna bilen i Halmstad. Nu känner jag en blandning av revanschlust (hur jävla svårt kan det vara?!? Jag SKA hitta det där lilla skitfelet) och ett sviket hämndbegär (jävla skitbil, nu säljer jag den som straff, får se hur kaxig den är då) – och är inte säker på vilken känsla som kommer att vinna i praktiken…

2015-11-22 09.12.20

Till Berlin i en Volga – lyckligtvis med en extra kopplingshuvudcylinder

Det renoverade topplocket kom nästan förvånansvärt smärtfritt på plats, ovanpå den nya topplockspackningen (som alltså tidigare gått sönder, därav det stora jobbet med att ta isär motorn), och alla bortplockade delar hamnade där de skulle. Utom en. Den nya vattenpumpen. Som inte passade. Så jag skruvade dit den gamla glappande pumpen med förhoppningen att den skulle hålla för min 100-milaresa till Berlin:

2015-06-16 10.21.45

Jag lämnade Stockholm en tisdag morgon, stänklapparna bak släpade i marken av all packning (inklusive de flesta verktyg jag äger, en hög reservdelar och 8 liter olja…), men i övrigt kändes det fint.

Första tankstoppet var spännande, skulle bensinförbrukningen ha sjunkit med de nya täta ventilerna? Hur mycket olja hade den dragit? Kylarvätska?
– 1,23 liter/mil, ingen oljeförbrukning och tätt kylsystem blev svaret.

En busslast ryssar som stannat på samma bensinmack för toalett- och glasspaus tittade förundrat på den gamla bilen och frågade varför jag över huvud taget ville äga en sådan…

2015-06-16 12.45.03 crop

Färden till halvvägsmålet Halmstad gick smärtfritt och tämligen bekvämt, med undantag för en viss värk i höger skinka, som inte har de mjukaste fjädrar i förarsätet att vila på. Och så då avslutningen, cirka fyra mil från målet, då kopplingen gradvis gav upp…
Kopplingspedalen gav inget motstånd och det gick alltså inte att koppla, vilket tvingade mig att ringa efter bogseringshjälp när de första trafikljusen nalkades – fram till dess gick det att växla med lite känsla och mycket skrap, men från stillastående var det ingen idé att försöka.

2015-06-17 10.09.14

Dagen efter tillbringades under bilen, vid sidan av bilen med en huvudkopplingscylinder i handen och i en bilreservdelsbutik. En öststatsbilserfaren granne bistod med goda råd, en annan granne med pallbockar och farsan med allt annat. Det ledde efter nio timmar till en återigen fungerande koppling! Huvudfelet var en sprucken behållare för hydraulvätskan, men lyckligtvis hade jag med mig en i reserv 🙂

2015-06-17 11.28.30 crop

 

Sista etappen över Danmark, färjan Gedser-Rostock och norra Tyskland gick även den smärtfritt – fram till ca tio mil norr om Berlin, då kopplingen återigen började ge upp…
Nu visste jag lite mer om alla delarnas skick och kunde snabbt se att det var den tidigare småläckande packningen bak i kopplingscylindern som nu storläckte, med ett ganska slabbigt förarsidesgolv som resultat. Jag chansade på att det skulle gå resten av vägen med ett par påfyllningar av vätska och minimering av kopplingstrampande, vilket det också gjorde. På torsdagskvällen rullade Volgan och jag in i nya hemstaden Berlin, där Volgan fick vila i sitt nya high-tech-garage:

2015-06-18 22.02.11