Spårryttare räddar vindrutetorkare

Först fick jag lära mig vad en spårring är (utläses spår-ring), strax efter även vad en spårryttare är. Anledningen var min havererade vindrutetorkare, som förutom det trasiga fästet även led av slappa låsningar på axlarna. Jag behövde alltså köpa nya “låsringar” som jag kallade det, men den andra Volgaägaren Magnus kunde både upplysa mig om att de heter spårringar och att Sifvert säljer sådana.

Väl hos Sifvert, eller ja, jag har ingen aning om “Sifvert” är en person som fortfarande existerar, insåg jag att jag nog ville ha några “öppna” varianter också – spårryttarna gjorde entré. Betydligt lättare att få på axlarna, och det visade sig att några stycken i rostfritt (7 mm) ordnade till saken. Dessförinnan hade jag med hjälp av Magnus fixat en plåtbit och i den tryckt fast en mutter, som löste problemet med den expanderade karossplåten (jag skruvade helt enkelt plåtbiten över det för stora hålet).

Så nu har jag vindrutetorkare igen – men var de trötta förut är de ännu tröttare nu. Det betyder att om inte motståndet är minimalt (mycket vatten på rutan) stannar torkarna helt enkelt av för mycket friktion. Eller snarare för trött motor och trög mekanism. Så nu lutar jag åt att ta isär HELA vindrutetorkarkonstruktionen och renovera den.

Nu när jag har använt bilen lite i vinterväder kan jag konstatera att den inte är direkt lättstartad. Manuell bensinpumpning före start samt startgas är i princip ett måste om den stått ett tag.

Lämna ett svar