Okej, jag hade inte hittat den, men jag hittade en annan, fast nog inte den heller

Efter fyndet av den vita Volgan åkte jag tillbaka genom Rapla, stannade för lunch (sill, smetana, lök, ägg och saltgurka på rostat mörkt bröd!) och fortsatte lite planlöst letande. Och hittade den här:

2013-07-03 15.30.53

Alltså en GAMMAL Volga, äldre än vad jag vill ha, men jag var ju tvungen att fråga bilverkstadsinnehavaren om han kanske visste något. Ingen syntes dock och efter lite letande och frågande pekade någon mot ett hus. Där höll två äldre män på att måla en vägg och jag närmade mig lite försiktigt med ett “Tere!”. Tere tillbaka och jag frågade om han pratade engelska – nej, men väl estniska, ryska, finska och lite – tyska! Så på ömsesidigt knagglig tyska kom vi fram till att jag var intresserad av en Volga, och han samlade på gamla ryska bilar(!). Han frågade:

– Vill du se dem?
– Oh yes, please!

Sa jag, och så gick vi bort till en väldigt stor lagerlokal där han låste upp hänglåset, sköt undan dörren och började dra av skynkena på bil efter bil. Mycket riktigt fanns där en Volga av typen jag letar efter (och en Moskvich, en en ukrainsk Fiatkopia med 1000-kubiks V4 och en massa annat som jag inte kände till eller uppfattade namnet på). Bilen i fråga var i väldigt fint skick, omlackad originalbrun-beige och han hade gjort allting själv. Åtta månader hade det tagit sa han.

– Kan du tänka dig att sälja den?
– Hmm, nja, ja, kanske – med mestadels kroppsspråk och minspel.

Vi kollade lite mer på bilen, det visade sig att den var gaskonverterad, alltså kan gå på antingen bensin eller motorgas (inte den moderna typen, tänk gasol – LPG). Vilket fick mig att undra hur det skulle gå i en svensk registreringsbesiktning. Till slut fick jag honom att säga ett pris – fünfzehn – och när jag sa (och klappade mig på innerfickan) att jag har 1000 här, blev svaret att det var för lite (och jag antar att han menade femtonhundra euro). Vi skildes vänligt, jag sa att jag kanske skulle komma tillbaka och han såg glad ut.

Klockan var nu så mycket att jag lika gärna kunde köra tillbaka till den vita Volgan, och efter en kvarts väntan dök faktiskt ägaren upp – med sin son. Snabbt fick jag beskedet att den inte var till salu, men vi hade en lång pratstund (och bilförevisning) och de ringde flera samtal för att kolla med bekanta om nån kände till nån Volga till salu. Sonen hade alltså gett sin pappa en likadan bil som pappan brukade tävla med i rally – mästare i Sovjetunionen om jag förstod det rätt! Och just den här bilen var mycket riktigt också lite modifierad: Nyare topp, annan (stor!) sovjetisk förgasare – helt utan luftfilter – och lite annat. Sonen (27) visade till och med i mobilen ett par gamla digitaliserade filmklipp av pappans (68) grussladdande tävlingsinsatser i sin Volga på 80-talet.

Det börjar kännas som att det här faktiskt kan funka!

Lämna ett svar