Hemma: Rostinpinkat nytt revir

Det ska sägas på en gång: Den praktiska hjälp och det mentala stöd som resesällskapet M & N stod för gjorde hela den här grejen betydligt enklare. Så tack!

2013-07-08 22.52.27En annan person som har min tacksamhet är R, kompisen till en bekants kompis i Lettland, som ringde flera potentiella säljare av Volgor och gav mig information som gjorde det möjligt att förstå vilken Volga jag ville åka och kolla på. Och det är ett bra exempel på de personer jag mött på den här resan – ester och letter som entusiastiskt snackat Volgor och ringt sina bekanta för att höra om eventuella bilar till salu. Eller säljaren Janis och hans son, hedersknyfflar de luxe, som jag är mycket glad över att ha träffat. För att inte tala om Viktor, ägaren till den första (vita) Volgan jag såg på den här resan, som jag av en ren slump stötte på i kön till färjan igår kväll (han var på väg med en lastbilslast förskola till Vallentuna) och som jag då kunde uppdatera med information om att jag faktiskt hittat och köpt en Volga. Vi tittade på tillsammans på mobilfoton av min gröna bil och jag fick expertkommentarer av Viktor om bildetaljers ålder, mått av originalskick och annat.

Lite mer om vad som hänt: I morse rullade vi av färjan från Paldiski (Estland) i Kapellskär på våra tre motorcyklar och körde hemåt. Nån timme senare hämtade jag MIN Volga från kajen i frihamnen och körde hem till Kocksgatan. Den första delen av det projektet är därmed avklarad, det vill säga att hitta, köpa och ta hem en Volga. Nu återstår bara resten – ursprungskontroll, registreringsbesiktning, kontrollbesiktning – och de hundratals grejer som kan (behöver) fixas med bilen…

IMG_1122

Jag har alltså en GAZ 24 Volga från 1979 i min ägo, grön och ganska sliten, men i det närmaste orörd under smutsen. Köpt och varsamt ägd av en lettisk fabrikör, stående i många år när fabrikören blev äldre, sedan köpt av en man som dels tänkte renovera (och köpte väldigt mycket reservdelar), dels ge den till sin son som skulle ta körkort. Nu tog sonen aldrig något bilkörkort, så bilen byttes bort mot en motorcykel till Janis, som också tänkte renovera den. Men Janis la sin energi på att renovera en gammal Cadillac, och Volgan blev stående även hos honom. Tills Janis tröttnade, la ut en annons, och så småningom träffade mig. Nu har Janis ett gäng euros och jag en bil som i praktiken bara haft en ägare sedan 1979.

Det tog ett par timmar hos den lettiska transportstyrelsen(?) CSDD igår morse, inklusive en något tvär tjänstemannaattityd, men till slut var bilen skriven på mig och nya nummerskyltar (för export) blev påskruvade på bilen. Den riktiga premiärturen blev sedan till Riga, för skeppning till Stockholm, och senvar liksom den baltiska delen av biläventyret slut.

2013-07-08 09.47.07

Efter en liten tur i Stockholm parkerade jag i hemmagaraget, och där tyckte Volgan att den var lite för varm/hade för mycket kylarvätska, så den pös ut en deciliter intensivt rostfärgad kylarvätska på garagegolvet. Nu vet vi vilken bil som står på den platsen.

Lämna ett svar