Hemma: Rostinpinkat nytt revir

Det ska sägas på en gång: Den praktiska hjälp och det mentala stöd som resesällskapet M & N stod för gjorde hela den här grejen betydligt enklare. Så tack!

2013-07-08 22.52.27En annan person som har min tacksamhet är R, kompisen till en bekants kompis i Lettland, som ringde flera potentiella säljare av Volgor och gav mig information som gjorde det möjligt att förstå vilken Volga jag ville åka och kolla på. Och det är ett bra exempel på de personer jag mött på den här resan – ester och letter som entusiastiskt snackat Volgor och ringt sina bekanta för att höra om eventuella bilar till salu. Eller säljaren Janis och hans son, hedersknyfflar de luxe, som jag är mycket glad över att ha träffat. För att inte tala om Viktor, ägaren till den första (vita) Volgan jag såg på den här resan, som jag av en ren slump stötte på i kön till färjan igår kväll (han var på väg med en lastbilslast förskola till Vallentuna) och som jag då kunde uppdatera med information om att jag faktiskt hittat och köpt en Volga. Vi tittade på tillsammans på mobilfoton av min gröna bil och jag fick expertkommentarer av Viktor om bildetaljers ålder, mått av originalskick och annat.

Lite mer om vad som hänt: I morse rullade vi av färjan från Paldiski (Estland) i Kapellskär på våra tre motorcyklar och körde hemåt. Nån timme senare hämtade jag MIN Volga från kajen i frihamnen och körde hem till Kocksgatan. Den första delen av det projektet är därmed avklarad, det vill säga att hitta, köpa och ta hem en Volga. Nu återstår bara resten – ursprungskontroll, registreringsbesiktning, kontrollbesiktning – och de hundratals grejer som kan (behöver) fixas med bilen…

IMG_1122

Jag har alltså en GAZ 24 Volga från 1979 i min ägo, grön och ganska sliten, men i det närmaste orörd under smutsen. Köpt och varsamt ägd av en lettisk fabrikör, stående i många år när fabrikören blev äldre, sedan köpt av en man som dels tänkte renovera (och köpte väldigt mycket reservdelar), dels ge den till sin son som skulle ta körkort. Nu tog sonen aldrig något bilkörkort, så bilen byttes bort mot en motorcykel till Janis, som också tänkte renovera den. Men Janis la sin energi på att renovera en gammal Cadillac, och Volgan blev stående även hos honom. Tills Janis tröttnade, la ut en annons, och så småningom träffade mig. Nu har Janis ett gäng euros och jag en bil som i praktiken bara haft en ägare sedan 1979.

Det tog ett par timmar hos den lettiska transportstyrelsen(?) CSDD igår morse, inklusive en något tvär tjänstemannaattityd, men till slut var bilen skriven på mig och nya nummerskyltar (för export) blev påskruvade på bilen. Den riktiga premiärturen blev sedan till Riga, för skeppning till Stockholm, och senvar liksom den baltiska delen av biläventyret slut.

2013-07-08 09.47.07

Efter en liten tur i Stockholm parkerade jag i hemmagaraget, och där tyckte Volgan att den var lite för varm/hade för mycket kylarvätska, så den pös ut en deciliter intensivt rostfärgad kylarvätska på garagegolvet. Nu vet vi vilken bil som står på den platsen.

Det funkade! Jag har en Volga på väg hem!

image

De lettiska myndigheterna var lite jobbiga, men till slut löste det sig – med transitskyltar och allt. Så jag körde ifrån Bauska i min egen Volga, hela bagageutrymmet dessutom fullt med reservdelar.

Bilden ovan, som M tog, är från hamnen i Riga, där jag lämnade bilen för att skeppas hem till Stockholm. Fortsättning följer garanterat.

Jorå, det blir en Volga – om pappersarbetet funkar imorgon

Janis och jag är överens – hans gröna Volga ska bli min. En mycket sympatisk man, dessutom ganska ivrig att bli av med den gamla bilen. När vi kom för att titta på den såg bilen rätt ledsen ut. Trädklibbig, smutsig, dåligt med luft i däcken – men ju närmare man tittade ju bättre såg den faktiskt ut.
image

Janis hade vissa problem att starta den, men en bensinpumpsbyte senare gick den utmärkt. Det som återstår nu är att få papper från de lettiska myndigheterna som ger mig rätt att köra den ut ur landet. Vi får väl se om blir så…

Trevligt sällskap och konkret möjlighet

Nu när M & N anlänt på varsin gammal Honda har vi lämnat Tallinn och kört söderut – mot den här:
image

http://www.ss.lv/msg/lv/transport/cars/gaz/24/cxdeg.html

Jag pratade med säljaren igår, återigen var tyska det enda gemensamma språket, men bilen låter lovande. Via en bekants bekant (eller nåt) fick jag den här beskrivningen i ett mejl: “3 owners. all papers. lots of spear parts in trunk. good condition. Starts and runs still have technical inspection paper. So just go buy and drive away.”

Innan avfärden fick vi dock vårda lite motorcyklar:
image

Estland –> Lettland?

2013-07-04 09.54.31Dagen började kraftfullt med havregrynsgröt, den glädjande hallonsylten smakade nästan hemgjort på hipstercaféet i Kalamaja. Rallyföraren från igår hade tipsat om en stad, Koeru, där det funnits nån form av servicebyggnad för Volga (jag förstod inte riktigt vad han sa), och därför skulle det också finnas många volgor i trakten. Så jag körde åt sydöst, 12 mil närmaste vägen, men jag kringelkrokade mig dit på trevligare mc-vägar.

Koeru visade sig vara en ett pyttelitet samhälle, jag körde fram och tillbaka på jakt efter något som kunde tänkas leda till en Volga, men det var bara landsbygdsidyll överallt. Jag hittade en bilverkstad, men de ställde sig helt frågande till att det skulle finnas några Volgor i trakten. Så jag körde norrut igen, mot boendet i Tallinn.

På vägen stannade jag vid en “vägkrog”, som såg normal nog ut. När jag undrande stod framför dörren där det stod “Stop!” öppnades en liten lucka i väggen, och en rätt barsk kvinna undrade vad jag ville ha. Det var alltså den enda kontakten man kunde ha, genom luckan, och medan jag satt och drack min cola stannade ett antal bilar som i varierande grad verkade förstå var man skulle beställa.

2013-07-04 16.40.46

Idag alltså ingen framgång alls i jakten på en Volga, men jag har fått adressen till en lettisk annonssajt där det finns betydligt fler intressanta bilar till salu än vad som annonseras i Estland. Så kanske kanske blir det en utflykt över gränsen i helgen, här är en möjlighet:

SS.LV Gaz 24, Cena 400 Ls. Labs stavoklis savam gadam, ruc un brauc ari. - Sludinajumi

Annonsen med bilder: http://www.ss.lv/msg/lv/transport/cars/gaz/24/anjmb.html

(För övrigt är det lite roligt att telefonens autocorrect tycker att “Lennart” funkar lika bra som “Lettland” – lite samma vibb eller?)

 

Okej, jag hade inte hittat den, men jag hittade en annan, fast nog inte den heller

Efter fyndet av den vita Volgan åkte jag tillbaka genom Rapla, stannade för lunch (sill, smetana, lök, ägg och saltgurka på rostat mörkt bröd!) och fortsatte lite planlöst letande. Och hittade den här:

2013-07-03 15.30.53

Alltså en GAMMAL Volga, äldre än vad jag vill ha, men jag var ju tvungen att fråga bilverkstadsinnehavaren om han kanske visste något. Ingen syntes dock och efter lite letande och frågande pekade någon mot ett hus. Där höll två äldre män på att måla en vägg och jag närmade mig lite försiktigt med ett “Tere!”. Tere tillbaka och jag frågade om han pratade engelska – nej, men väl estniska, ryska, finska och lite – tyska! Så på ömsesidigt knagglig tyska kom vi fram till att jag var intresserad av en Volga, och han samlade på gamla ryska bilar(!). Han frågade:

– Vill du se dem?
– Oh yes, please!

Sa jag, och så gick vi bort till en väldigt stor lagerlokal där han låste upp hänglåset, sköt undan dörren och började dra av skynkena på bil efter bil. Mycket riktigt fanns där en Volga av typen jag letar efter (och en Moskvich, en en ukrainsk Fiatkopia med 1000-kubiks V4 och en massa annat som jag inte kände till eller uppfattade namnet på). Bilen i fråga var i väldigt fint skick, omlackad originalbrun-beige och han hade gjort allting själv. Åtta månader hade det tagit sa han.

– Kan du tänka dig att sälja den?
– Hmm, nja, ja, kanske – med mestadels kroppsspråk och minspel.

Vi kollade lite mer på bilen, det visade sig att den var gaskonverterad, alltså kan gå på antingen bensin eller motorgas (inte den moderna typen, tänk gasol – LPG). Vilket fick mig att undra hur det skulle gå i en svensk registreringsbesiktning. Till slut fick jag honom att säga ett pris – fünfzehn – och när jag sa (och klappade mig på innerfickan) att jag har 1000 här, blev svaret att det var för lite (och jag antar att han menade femtonhundra euro). Vi skildes vänligt, jag sa att jag kanske skulle komma tillbaka och han såg glad ut.

Klockan var nu så mycket att jag lika gärna kunde köra tillbaka till den vita Volgan, och efter en kvarts väntan dök faktiskt ägaren upp – med sin son. Snabbt fick jag beskedet att den inte var till salu, men vi hade en lång pratstund (och bilförevisning) och de ringde flera samtal för att kolla med bekanta om nån kände till nån Volga till salu. Sonen hade alltså gett sin pappa en likadan bil som pappan brukade tävla med i rally – mästare i Sovjetunionen om jag förstod det rätt! Och just den här bilen var mycket riktigt också lite modifierad: Nyare topp, annan (stor!) sovjetisk förgasare – helt utan luftfilter – och lite annat. Sonen (27) visade till och med i mobilen ett par gamla digitaliserade filmklipp av pappans (68) grussladdande tävlingsinsatser i sin Volga på 80-talet.

Det börjar kännas som att det här faktiskt kan funka!

Jag har hittat den!

image

Den perfekta bilen! I ett industriområde i Rapla bara stod den där, liksom alldeles väntande. Ägaren var dock inte där, men hans kollegor sa att han skulle komma ikväll. På frågan om den kunde tänkas vara till salu svarade de att det nog inte var så troligt, ägaren hade fått den i födelsedagspresent av sin son…

Dessutom är bilen i väldigt fint skick, dvs sannolikt för dyr, och de breddade fälgarna skvallrar om någon som har ett visst motorintresse, och kanske har investerat mer pengar under huven.

Men man vet aldrig, jag lämnade mitt lokala mobilnummer och kör kanske tillbaka om nån timme…

Chansning

image

Det var en chansning, och den betalade sig inte heller – bilfirman 3 mil söder om Tallinn, som mest visade sig vara en skrot. Det var en annons i en tidning, där det förutom nya bilar även fanns några Vaz (lada) listade, så jag tänkte att det kunde ju finnas nån Gaz också…
Nåväl, nu kan jag köra vidare och köpa landsortstidningar och kolla annonser.
Och så fick jag se den här motivlacken:

image

Annonsjakt och vänliga telefonförsäljare

2013-07-02 18.48.06Första dagen i det förlovade billandet har ägnats åt att leta efter de ställen där bilannonser kan tänkas finnas, alltså på nätet och kanske viktigare – i tryckt form. Jag tänker ju mig att idealsäljaren är en äldre person på landet, som inte nödvändigtvis känner sig bekväm med, eller har tillgång till, internet och digitalkamera.

Den mycket vänliga säljaren på Telias estniska dotterbolag, som jag köpte ett sim-kort av, la en hel massa tid på att tipsa om och kolla efter möjliga annonsplatser. Tyvärr rätt magert resultat, men jag ska snart ta mig till en tidningskiosk för att kolla dagstidningarna. Mer lovande lät tipset från min värd om de regionala tidningarna, som man som vanligt får köpa på plats ute i landet. Och ut i landet och åkas ska det, särskilt när förstärkningen M & N anländer på fredag, på varsin motorcykel.

Så här ser för övrigt värdens, och därmed även min, trädgård ut, på ett litet B&B i en av Tallinns villadelar:

2013-07-02 18.48.44