Fix | GAZ 24 Volga

Hur jävla svårt kan det vara att få fram lite bensin?!

Förra veckan körde jag Volgan från Berlin till Halmstad utan problem, lät Bilprovningen titta på den och styrde nöjd kosan tillbaka mot Berlin med en nybesiktad Volga – godkänd för de kommande två åren. Av någon anledning tyckte Volgan att den skulle stanna i Sverige och vägrade förse motorn med tillräckligt mycket bensin för hastigheter över ca 70 km/h.

Så jag öppnade förgasaren, tog ut sex stycken munstycken, blåste rent allt med tryckluft och ersatte en sliten/trasig packning med en ny. Och åtgärdade en lös skruv som rimligen låtit förgasaren tjuvdra luft tidigare (tyckte faktiskt den svarade bättre på gas vid provkörningen i lördags) – men det hjälpte inte mot den ofrivilliga fartbegränsningen.

Med fortsatta råd från den andra Volgaägaren Magnus gav jag mig på den sista bensinslangen jag inte bytt ännu – den kunde ju vara sprucken och låta bensinpumpen tjuvdra luft. För det behövde den mycket snöiga bilen hissas upp och droppa smältvatten på mig medan jag tog bort innerskärm och liggande på rygg bytte bensinslang – utomhusjobb i november är inte alltid toppen, särskilt inte efter n oväntad decimeter snöfall. Men inte hjälpte det.

Så då gav jag mig på bensinpumpen som jag inte rört hittills. Av de 3-4 membranen var ett membran lite trött, så köpte helt sonika en elektrisk bränslepump och monterade, kopplade in med relä och drog om slangarna. Men inte hjälpte det heller.

Sen började idéerna om felsökning ta slut, och framför allt även min tid för att fortsätta jobba på bilen – i Halmstad. Visst, jag skruvade av tanklocket för att kolla att inte något oförklarligt vakuum i tanken hindrade bensintillförseln, men det verkade inte heller vara fallet.

Så jag fick boka en flygbiljett till Berlin och lämna bilen i Halmstad. Nu känner jag en blandning av revanschlust (hur jävla svårt kan det vara?!? Jag SKA hitta det där lilla skitfelet) och ett sviket hämndbegär (jävla skitbil, nu säljer jag den som straff, får se hur kaxig den är då) – och är inte säker på vilken känsla som kommer att vinna i praktiken…

När man klarar besiktningen och sen får stopp på motorvägen…

Igår kontrollerade en trevlig ung man på Bilprovningen i Halmstad min Volga och konstaterade att den visserligen kan må bra av lite underhåll, reparation och renovering här och där (bromsar, länkarmar i framvagnen, fjädersäten och ett hjulhus) – men att den är i trafikdugligt skick, det vill säga godkänd. Tjohoo!

På gott humör körde jag tidigare ikväll mot Köpenhamn och en kompis födelsedagsfest där, men jag kom inte långt innan bilen började trilskas. På höga varv/i hög hastighet började motorn hosta, som av bensinbrist eller dålig tändning. Jag körde i 70-80 km/h till nästa avfart och kollade allt jag kunde tänka mig – utan att hitta några fel. Stillastående fungerade allt som vanligt, både på tomgång och vid frenetiskt gasande, men så fort jag körde iväg och kom upp i hastighet började motorn hosta. Så jag fick vända tillbaka, missa festen i Köpenhamn och ägna kvällen åt att Volgareparation.

På rekommendation av den andra Volgaägaren i Sverige började jag med förgasaren och dess munstycken. När jag skruvat av ”locket” på förgasaren kunde jag se en liten packningsbit ligga på botten, så att främmande partiklar hittat in i förgasaren var rätt tydligt.

Jag hann inte mer än att göra rent munstycken och rita upp en ersättningspackning idag, imorgon ska jag försöka skära till en ny packning, montera ihop och provköra.

V A T T E N P U M P A R

Jag är lite trött på vattenpumpar. Trött på min gamla vattenpump som är så trött att den inte fungerar längre, trött på att den nya vattenpump jag beställde i våras inte passar min bil, trött på att den ännu nyare vattenpump jag beställde för tre veckor sen inte har levererats ännu, och trött på att jag var tvungen att tillbringa hela dagen med att justera/bygga om/improvisera så att pumpen från i våras nu sitter på plats och gör det möjligt för mig att köra från Berlin imorgon bitti. Eftersom Volgan ska besiktas, i Sverige, innan månaden är slut. Och närmare bestämt i Halmstad, på torsdag.

Bilden ovan visar pumpen monterad på plats, problemet är att fästplattan för remskivorna (den runda i mitten av bilden) sitter ca en halv centimeter för långt ut – så remskivorna linjerar inte med vevaxelns och generatorns remskivor. Det jag gjorde idag var att testa olika distanser för att få den inre remskivan att linjera med de yttre på vevaxel och generator. Det gick till slut, typ, men nu kör jag alltså med endast en fläktrem, inte två som det ska vara.

Uppdatering följer med resultatet av den kommande besiktningen…

I väntan på vattenpumpen

Nästa vecka ska Volgan besiktas, innan dess måste en ny vattenpump sitta på plats. Och den pump jag beställt har inte kommit ännu. Så tills jag vet om den kommer i tid och om den över huvud taget passar har jag tittat på andra Volgor på nätet, t ex den här snygga filmen från Ryssland:

[youtube id=”A6DKTxOmbZM”]

Jag har också samlat ihop lite bilder på Volgor, dels i originalskick (nedan), dels modifierade (till höger).

Nytt försök att byta vattenpump

Med en förestående långresa i sikte har jag samlat motivation nog för att ge mig på vattenpumpen igen. Den är i princip helt slut (lagren inuti) och eftersom den ersättningspump jag köpte inte passade (framför allt var den för lång, så att remskivorna inte linjerade med vevaxelns skivor) har jag börjat leta efter en ny ersättningspump. Men för att inte råka ut för fel dimension en gång till monterade jag idag bort den gamla för att mäta den.

De senaste åkturerna har alltmer kylarvatten tryckts ut genom ge de dåliga lagren och packningarna, så motorrummet visar en hel del spår av rostfärgat kylarvatten:

Nu återstår att se om någon av försäljarna av ryska motordelar på tyska ebay har en pump som passar.

So, we meet again mr. Huvudbromscylinder

Men den här gången var det med ny kunskap jag tog mig an att byta packningar i huvudbromscylindern – förra gången (gångerna…) gick det inte så bra. Det var när jag lagade kopplingen för några månader sedan som jag lärde mig att det krävs långt många fler trampningar på pedalen efter montering än vad jag kunde föreställa mig, för att få upp trycket.

Och, mycket riktigt, med nya packningar monterade och huvudbromscylindern tillbaka i bilen kände jag inget motstånd alls de första 40-50 pedaltrampningarna. Men sen så!

Och med bromssystemet luftat (7 nipplar…) är bromsen nu bättre än den någonsin varit.

Till Berlin i en Volga – lyckligtvis med en extra kopplingshuvudcylinder

Det renoverade topplocket kom nästan förvånansvärt smärtfritt på plats, ovanpå den nya topplockspackningen (som alltså tidigare gått sönder, därav det stora jobbet med att ta isär motorn), och alla bortplockade delar hamnade där de skulle. Utom en. Den nya vattenpumpen. Som inte passade. Så jag skruvade dit den gamla glappande pumpen med förhoppningen att den skulle hålla för min 100-milaresa till Berlin:

Jag lämnade Stockholm en tisdag morgon, stänklapparna bak släpade i marken av all packning (inklusive de flesta verktyg jag äger, en hög reservdelar och 8 liter olja…), men i övrigt kändes det fint.

Första tankstoppet var spännande, skulle bensinförbrukningen ha sjunkit med de nya täta ventilerna? Hur mycket olja hade den dragit? Kylarvätska?
– 1,23 liter/mil, ingen oljeförbrukning och tätt kylsystem blev svaret.

En busslast ryssar som stannat på samma bensinmack för toalett- och glasspaus tittade förundrat på den gamla bilen och frågade varför jag över huvud taget ville äga en sådan…

Färden till halvvägsmålet Halmstad gick smärtfritt och tämligen bekvämt, med undantag för en viss värk i höger skinka, som inte har de mjukaste fjädrar i förarsätet att vila på. Och så då avslutningen, cirka fyra mil från målet, då kopplingen gradvis gav upp…
Kopplingspedalen gav inget motstånd och det gick alltså inte att koppla, vilket tvingade mig att ringa efter bogseringshjälp när de första trafikljusen nalkades – fram till dess gick det att växla med lite känsla och mycket skrap, men från stillastående var det ingen idé att försöka.

Dagen efter tillbringades under bilen, vid sidan av bilen med en huvudkopplingscylinder i handen och i en bilreservdelsbutik. En öststatsbilserfaren granne bistod med goda råd, en annan granne med pallbockar och farsan med allt annat. Det ledde efter nio timmar till en återigen fungerande koppling! Huvudfelet var en sprucken behållare för hydraulvätskan, men lyckligtvis hade jag med mig en i reserv 🙂

Sista etappen över Danmark, färjan Gedser-Rostock och norra Tyskland gick även den smärtfritt – fram till ca tio mil norr om Berlin, då kopplingen återigen började ge upp…
Nu visste jag lite mer om alla delarnas skick och kunde snabbt se att det var den tidigare småläckande packningen bak i kopplingscylindern som nu storläckte, med ett ganska slabbigt förarsidesgolv som resultat. Jag chansade på att det skulle gå resten av vägen med ett par påfyllningar av vätska och minimering av kopplingstrampande, vilket det också gjorde. På torsdagskvällen rullade Volgan och jag in i nya hemstaden Berlin, där Volgan fick vila i sitt nya high-tech-garage:

Frankenstein fortsätter och toppen är planad

NU är botten passerad, det vill säga det är dags att börja skruva ihop Volgan igen. Jag hämtade topplocket från Enebyberg motorrenovering i förrgår, planad och fin med ventilstyrningar brotschade till rätt storlek, frästa ventilsäten, inslipade ventiler och slipade vippor. Dessutom med ersättning för den brustna ventilfjäder jag upptäckte vid demonteringen. Jag fick två att välja mellan: Opel eller Mercedes. Det blev en mercafjäder, den var mest lik Volgans. Så nu har ytterligare ett bilmärke fogats till listan över donatorer av diverse delar, vilket jag började skriva om i Frankensteininlägget.

Så här blank och slät blev toppen efter planingen, men den uppmärksamma ser ett par ställen där det korroderat så mycket att planingen inte rådde på det – men det gör inget, det är mitt i godset, långt ifrån något som måste hålla tätt.

På bilden nedan syns de monterade ventilerna, den nya fjädern från en Mercedes smälter in fint, eller hur?

Så nu börjar jobbet med att få ihop allting igen, den vänliga Volgakamraten Magnus har lånat ut momentnyckel så att jag ska kunna dra fast toppen utan att förstöra något – både topp och block är i aluminium.

Fett och olja, samt en termokontakt i kastrull

I väntan på att topplocket återvänder från motorrenoveringsfirman fixade jag några andra småsaker: Isärtagning och infettning av styrleder, urtappning av motoroljan samt experimenterande på köksspisen för att lista ut hur den nya termokontakten är kopplad.

På bilden nedan syns de sex leder som jag ville ta isär och fetta in, vilket gick bra i alla fall utom de två längst ut, närmast hjulen, eftersom de satt fast så hårt att jag inte fick isär dem. Man kan tänka sig att de är just de två som är i störst behov av friskt fett, eftersom de är mest utsatta för att stänk och skräp från hjulen…

Jag gav mig även på de sex smörjnipplar som finns i framvagnsupphängningen med fettsprutan.

Den usla oljan (pga den trasiga topplockspackningen och följande inläckage av vatten) syns på den lika usla bilden nedan.

Slutligen behövde jag klura ut hur den nya termokontakten jag köpt är kopplad. Den slår till vid två olika temperaturer, har alltså tre poler, men oklart vilken som är vilken. Bilden som går att googla fram verkar visserligen beskriva det, men det stämde inte med de resultat jag fick med multimeter och en kastrull nästan-kokande vatten på spisen. Nu är jag dock tämligen säker på att första kontakten sluts mellan de två yttersta polerna, andra kontakten på mittenpolen (och en av ytterpolerna, vilken som). Vilken av ytterkontakterna som är jord går inte att utröna och verkar inte heller spela någon roll…

Du vet att du tar ditt bilmekaniska intresse på allvar när…

…du behöver 2-3 st saxsprintar men köper 1000 st, eftersom ”de kommer att komma till användning”

…du inte har något emot att smörjnippeln du behövde bara säljs i 10-pack, de är ju ”bra att ha”

…du ser att det är rea på Bräkleen och köper en flaska även om du inte behöver den just nu – men den är så klart också ”bra att ha”