På den estniska annonssajten ”Guldbörsen” finns just nu en väldigt strajpad Volga till salu (€2200), och läser man annonstexten visar det sig att bilen är en av sju volgor som körde runt Svarta havet tidigare i år. Det verkar vara estniska TV3 som satt ihop ett antal lag med diverse tv- och radiopersoner, några artister och lite annat för att göra en ”kulturresa”. På sajten finns länkar till tv-inslag och tidningsartiklar, samt till deras sida på Facebook.
Första riktiga motgången den här reparationsomgången mötte mig idag, lömskt dold mellan grenrör och insug. Igår monterade jag bort hela paketet från motorn, idag delade jag på dem, för att kunna byta den dåliga packningen mellan grenrör och insug. Insuget är gjort i aluminium och var fint, även om de fyra pinnbultarna var både rostiga och ganska slut i gängorna – de behöver alltså bytas. Men grenröret, i gjutjärn och med en vikt på åtskilliga kilo, var hemskt. Den yta som packningen ligger mot, ungefär i form av en kvadrat, ser ut som månens yta – berg och kratrar av dimensioner som gör att det absolut inte går att få det tätt mot insuget. Dessutom ser det ut att ha hemlagats med pålagd svetsning där det tidigare rostat bort bitar. Eller så är det helt enkelt den ursprungliga dåliga kvaliteten på godset. Bilden ovan visar hur det såg ut innan jag städade bort resterna av den gamla packningen och avgaslagningspastan, bilderna nedan hur uselt själva godset är.
Efter grenrörsbesvikelsen tog jag bort avgassystemet från bilen, vilket inte var enkelt utan vinkelslip. Ihoprostade delar och muttrar som inte gick att lossa gjorde jobbet rätt ansträngande, men till slut kunde jag lirka ut det i två delar:
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med grenröret, om det möjligen går att fixa till (slipa ned? ”spackla” ytan jämn?) eller om jag måste köpa ett annat. En snabbkoll hos Dimitri i Hamburg visade att jodå, det finns ett grenrör att köpa – för 135 euro…
Lite mer googlande gav ett betydligt billigare på tyska ebay: 75 euro
Medan jag funderar på grenrörslösning blir det verkstadspaus, men en sväng till skruv- och mutterspecialisten Sifvert blir det för nya muttrar och pinnbultar till monteringen.
Ett besök i den andra Volgaägarens (Magnus) garage för att hjälpa honom att lufta kopplingen (han hade bytt slangen till slavcylindern) gjorde att jag kunde studera hur det nya avgassystemet monterats på hans bil – och därmed känna mig redo att börja skruva loss mitt gamla.
Eftersom jag inte bara ska byta avgassystemet utan även packningarna mellan grenrör och insug var det lite fler grejer att skruva bort. Luftrenaren försvann enkelt, förgasaren krävde bortplockade bensinslangar, chokevajer och gasreglaget. Med dem borta gick det att komma åt de flesta muttrarna som håller fast grenrör och insug i motorn, men två muttrar på undersidan krävde jobbigare handgrepp. Oväntat och otroligt skönt satt inte en enda av muttrarna speciellt hårt fast, det gjorde inte heller de två muttrar som fäster avgasröret i grenröret. Så långt gick allting bra (förutom det svåra i att nå in i motorummet när bilen står på pallbockar i framkant), men grenröret ville bara inte släppa från motorn. Rostlösande sprej och en massa dragande hjälpte inte, så jag tänkte att man kanske måste lossa de 4 muttrar som håller ihop grenrör och insug – vilket inte är det lättaste när allt sitter fast på motorn. Till slut gick det, men gjorde ingen skillnad. Ett par hammarslag på grenröret gjorde dock det, och till slut kunde jag plocka bort hela paketet från motorn.
Med halva avgassystemet löst tänkte jag avsluta med att skruva bort hela alltet från bilen och ålade in under bakre delen av bilen – som inte stod på pallbockar. Det var givetvis för trångt, så ut igen och in med domkraft. Efter några centimeters höjning tog det stopp – bakre kofångaren tog i ett stag på bakre garageväggen. Jag har alltså ett så litet garage att bilen måste stå helt rakt (och då blir det väldigt svårt att passera längs en sidan) och bara en eller möjligen två centimeter från garagedörren, om det ska finnas plats i bakkant för att lyfta bilen…
Det får bli ett jobb för morgondagen dock, då jag även ska ta isär insug och grenrör för att byta den läckande packningen dem emellan. Jag har inte studerat grenrörspackningen ordentligt ännu, för att se om det läckt vid den också, men så här ser det ut:
Sen återstår bara att se om det nya avgassystemet passar – vilket det inte helt och hållet gjorde på Magnus Volga, där fick ett rör kapas några centimeter.
Sådärja, sitter på balkongen och pustar ut efter nära fem timmar i garaget – vilket gav utdelning, volgan är nu körbar igen, med utbytt oljepump. Provstarten efter oljepåfyllning innebar lyckligtvis inga otrevliga överraskningar, istället hoppade oljetrycksmätaren upp till över mitten, vilket lovar gott. Jag körde dock inte motorn/oljan helt varm, så det återstår att se hur trycket står sig när oljan är varmtunn.
Att få oljetråget på plats var inte helt enkelt, jag var tvungen att lyfta motorn några millimeter i sina fästen, vilket jag gjorde med domkraft första gången och med en hävstång andra gången – och det blev en andra gång eftersom jag inte tänkt på hur långt oljepumpen sticker ner i tråget, vilket omöjligjorde min idé om att peta in packningen på plats efter att tråget passerat den trängsta biten (så att jag inte skulle skada packningen). Istället fick jag ta bort tråget igen, lägga in packningen och sen vrida den 90 grader så att den inte byggde på de där kritiska millemetrarna i framkant, där tråget är som svårast att få på plats.
Sex liter SAE 40-olja hällde jag i (av sorten på bilden), och för första gången bytte jag även filter, vilket känns bra. Det var en hel del avlagringar i botten av motorn.
Härnäst på tur står avgassystemet, hela ska bytas, och det kanske jag tar itu med senare i veckan.
Tidigare har jag skrivit om ”Dzintara Volga”, och i sommar kör de igen – det vill säga, tävlingar på racerbana med gamla Volgor i Baltikum. De har bättrat på webbinfon i år (och finns även på facebook), och det skulle kunna bli så att jag tar båten över – med min Volga givetvis – för att ”delta”. Med tanke på hur modifierade bilarna som tävlar är ska jag givetvis inte delta i ett sådant race, men som jag förstått det har de ibland en klass för vanliga gamla Volgor också. Och det vore kul att kolla, samt kanske åka ut på landet för att hitta billigare reservdelar…
Om man stoppar in nyckeln i tändningslåset och vrider om låser man upp rattlåset. Det är inget konstigt och gäller de flesta bilar. Det innebär t ex att man kan vrida på ratten – eller som i mitt fall, vrida på vänster framhjul. Det som jag felaktigt trodde var en begränsning i styrstagens vinklar, som alltså hindrade mig från att få ner styrstaget tillräckligt långt för att kunna lirka ut oljetråget, var i själva verket bara ett rattlås…
Jag lyckades alltså få ner styrstaget tillräckligt långt för att kunna ta bort oljetråget och därmed komma oljepumpen, som jag ska byta. Det var enkelt nog att skruva loss oljepumpen, två muttrar, och sen var det dags att lägga upp grejerna på köksbordet:
På oljepumpen sitter en sorts uppsugningsgrej, som även innehåller ett grovt filter, och den har jag här skruvat bort från den gamla pumpen, för att kunna montera på min nya (begagnade) ersättningspump. Jag kunde inte se några direkta defekter på den befintliga oljepumpen, men förhoppningsvis kommer jag få upp oljetrycket tillräckligt när jag monterat min nya pump.
Vilket jag alltså inte gjort ännu, och det är jag glad för. Klockan var ca 21 när jag var färdig med pumpdetaljerna och hade rengjort oljetråget och kåpan över kopplingen, och jag var på väg att gå upp till garaget igen för att montera tillbaka allting. Men, efter att känt efter lite insåg jag att de räckte med de sex timmarna jag lagt hittills idag, och började plocka ihop och städa istället.
Att meka med gamla fordon är roligt, men stress är ett ganska säkert sätt att göra det o-roligt, och det tar tid – framför allt när man inte riktigt vet hur man ska göra och behöver lära sig efterhand (vilket gäller det mesta). Så nu har jag en oljepump färdig att montera och sedan ska jag försöka få en ny packning till oljetråget (och en hel hög med pinnbultar) på plats utan att förstöra den nya packningen, och slutligen oljetråget. Det får bli någon av de kommande dagarna/kvällarna, och det kommer säkert att ta sin tid.
Ny olja har jag köpt på SGA, som den andra Volgaägaren Magnus rekommenderade, och det var en bra rekommendation. Instruktionsboken säger olja med tjocklek (viskositet) SAE 30, men jag köpte en ”rak” SAE 40, för att få upp trycket lite. Enligt säljaren på SGA (som ingav förtroende) är en modern multigradeolja faktiskt tunnare (när den är varm) än en gammaldags ”rak” olja med samma SAE-tal (t ex SAE 10W-40 resp SAE 40).
En av de saker som är roligt med att meka själv är att man lär sig – både allmänt och om just det egna fordonet. Och när man inte riktigt vet hur man ska gå tillväga med just det man försöker sig på blir det en del omvägar. Så på grund av mitt oljepumpsbyte har jag nu även lärt mig att:
