Vad kostar det egentligen att importera en bil från ett EU-land? Och hur gör man med dokument, registrering, besiktning och försäkring? Jag visste inte riktigt hur det skulle gå till eller hur mycket det i slutänden skulle kosta att importera en Volga till Sverige, men nu när jag tagit mig igenom hela processen kan jag dela med mig av lärdomarna. Det gäller både kostnader, vilka papper som behövs, hur man gör och hur lång tid det tar. Mycket är lika för import från vilket EU-land som helst, som Tyskland, medan vissa delar är mer specifika för import från just Lettland.
1. Förberedelser
Behövs inga. Inga papper, inga bokningar, ingenting.
2. Köp
Att köpa en bil kan var hur enkelt eller svårt som helst, men jag hoppar över alla generella råd om vad man bör undersöka på en begagnad bil. Det som är viktigt för importen är dokument, det vill säga registreringsbevis och kvitto på köpet – det sista är ett måste för att lyckas med ursprungskontrollen på Transportstyrelsen, men mer om det senare. Ett annat papper som är värdefullt är ett giltigt beslut om godkänd kontrollbesiktning – vilket jag inte fick. Det bör vara ägaren till bilen som säljer den, om man ska han en chans att lyckas med nästa steg:
3. Ägarbyte och exportskyltar (700 kr)
Jag fick visserligen intrycket att detta (formellt ägarbyte) inte var helt nödvändigt i Lettland, men jag är å andra sidan rätt övertygad om att det underlättar den fortsatta processen i Sverige om man själv står som ägare på alla papper. I Lettland har motsvarigheten till Transportstyrelsen, CSDD, kontor runt om i landet, och ägarbyte sker på plats, med både säljare och köpare närvarande.
På CSDDs kontor i Bauska talade ingen av tjänstemännen engelska, och om inte säljaren av min bil varit så hjälpsam hade det varit en ordentligt krånglig process. Vi stod redo utanför CSDD när de öppnade, men då hade redan ett antal personer köat utanför, så man får vara beredd på att vänta.
Själva ägarbytet inkluderade ett antal mindre registeravgifter och avgift för nya nummerskyltar (transitskyltar för export), samt ett gäng underskrifter på olika papper – alla på lettiska. Totalt kostade det 700 kr.
Tjänstemannen på CSDD kontrollerade även fysiskt att chassinummer på bilen stämde med registreringsbeviset, och utfärdade sedan ett registreringsbevis i mitt namn. Det lettiska registreringsbeviset är ett litet vikt, plastat papper – se bild. De nya nummerskyltarna hade de på hyllan, men för att få dem måste de gamla skyltarna lämnas in – så egna verktyg för att skruva av dem är en minst sagt god idé, annars stupar processen här…
4. Exportförsäkring (235 kr)
Från CSDD körde jag direkt till ett försäkringsbolag och tecknade en så minimal försäkring som möjligt – men man bör se till att den sträcker sig några dagar fram i tiden, eftersom den behövs även i Sverige, om man t ex vill kunna köra bilen från färjan och hem. I mitt fall kostade den 235 kr (giltig i en månad)
5. Transport till Sverige (2440 kr)
Eftersom jag kom till Lettland på motorcykel behövde jag få hem bilen utan att köra den själv – och det visade sig vara rätt enkelt. På båten mellan Riga och Stockholm (Tallink Silja Line) går det bra att skicka en bil som ”gods”, där man helt enkelt lämnar bilen i ena hamnen och hämtar upp den i den andra hamnen. Av- och påkörning sköts av färjepersonalen, men jag vet inte hur det går till om bilen inte är körbar. Jag lyckades boka plats med tre dagars varsel, mitt i sommaren. Det kostade 2440 kr.
7. Ursprungskontroll, tillfällig registrering och försäkring i Sverige (2650 kr)
Om man som jag vill använda sin nya bil direkt behöver man ha en giltig försäkring från försäljningslandet. Den räcker dock bara i en vecka, därefter krävs ”tillfällig registrering” och tillhörande försäkring i Sverige. Så fort som möjligt bör man fylla i Transportstyrelsens blankett för ursprungskontroll (700 kr) och skicka in den tillsammans med registreringsbevis och kopia på kvitto (köpeavtal). I blanketten bockar man även i valet ”tillfällig registrering” (450 kr) om man vill köra med bilen. Då behöver man även ha tecknat en tillfällig försäkring, som gäller i maximalt tre månader (1500 kr). Det här finns även väl beskrivet på Transportstyrelsens webbplats, där varje steg har en egen sida under ”Fordonsimport från början till slut”. När den tillfälliga registeringen godkänts av Transportstyrelsen kommer ett par röda nummerskyltar med posten.
8. Registreringsbesiktning och kontrollbesiktning (2030 kr)
Först när ursprungskontrollen är gjord och man fått ett positivt beslut går det att boka tid för registreringsbesiktning. Man kan för all del vänta i de tre månader som den tillfälliga registreringen gäller, om som jag till exempel behöver fixa till bilen lite först…
Jag vände mig till Bilprovningen i Sollentuna, som utan krångel godkände min Volga för bruk på svenska vägar (1680 kr, inklusive avgift för vägning). De skakade även fram en tid för kontrollbesiktning (350 kr) direkt efter registreringsbesiktningen, så jag fick allt avklarat på en gång. Om bilen var godkänd vid kontrollbesiktning i försäljningslandet, och man har ett sådant papper, kan slippa den svenska kontrollbesiktningen.
9. Påställning och nummerskyltar (245 kr)
Efter avklarade besiktning är bilen automatiskt avställd, så man bör omedelbart ställa på den (jag väntade till de nya registreringsbeviset kom med posten, använde sedan Transportstyrelsens app ”Mina fordon”). Med posten kom även de nya vita nummerskyltarna (180 kr). Eftersom min Volga är skattebefriad blev enda kostnaden för påställning en ”Vägtrafikregisteravgift” på 65 kr. Givetvis behövs även försäkring, men i det här skedet är ju bilen ”svensk” och det fungerar som vanligt, med högst varierande kostnader.
Summering: 8300 kr
Totalt sett kostade alltså importen av min Volga 8300 kr, utan att räkna in kostnaden för själva bilen, och framför allt saknas alla de kostnader som fixandet av bilen innebar (till exempel moderna säkerhetsbälten på alla platser, utan dem hade den inte gått igenom registreringsbesiktningen).
Det är en ganska vacker fläktkonstruktion, sett från bagageutrymmet, men utan snurr inte så meningsfull. När jag demonterat fläktmotorn från sitt hus testade jag med ström – och den snurrade! Fast ganska långsamt och ojämnt. Två enkla skruvar höll ihop motorns hus, med dem borta var det lätt att komma åt insidan. Jag hittade inga direkta fel, men rengjorde kolens slitbana på rotorn och framför allt – fettade in axelns infästningar i bägge ändar. Efter montering snurrade motorn jämnt och fint, och dessutom snabbare. Så efter lite borttagning av lettiskt damm här och där skruvade jag ihop allt igen, imorgon ska jag testa fläkten på plats i bilen.
